Område med fossil åkermark (L1960:4419)

Område med fossil åkermark, som mest ca 1000 meter långt och knappt 200 m brett (utsträckning i NNÖ-SSV). Inom området, som till stor del återfinns på gården Grönhults gamla inägomark, finns uppskattningsvis 300–400 röjningsrösen av olika karaktär och i varierande storlekar. I norra hälften har marken delvis varit odlad relativt sent (under 1900-talet). På och i anslutning till dessa ytor är flera rösen 8–9 m i diam och uppemot 1,0 m höga, resten vanligen 4–6 m i diam och 0,4–0,6 m höga. Marken har här i olika omgångar nyröjts varvid äldre rösen förts samman till större anläggningar. Många rösen torde dock ligga kvar på ursprunglig plats. Successionen i nyröjningarna framträder på några ställen mycket tydligt och på ett pedagogiskt sätt. I norra hälften finns längs båda långsidorna tydliga terrasskanter. Terrasseringen är som mäktigast på västra sidan, där den kan följas utmed flera hundra meter. På några ställen uppgår kolluviets mäktighet till uppemot en meter, vilket avspeglar långvarig och intensiv brukning. På några ställen finns antydningar till jord- och stenvallar (orienterade i Ö-V) som sannolikt går tillbaka på det bandparcellmönster som framträder på den äldsta kartan från början av 1700-talet. De största, ännu under 1950-talet brukade åkerytorna söder om bebyggelsen saknar helt detaljinnehåll och har inte inkluderats i fornlämningen.
Vid T-korsningen i mellersta delen av området finns ett tiotal, tätt liggande stentippar längs vägarna.
Södra hälften av området ligger delvis på tidigare utmark och uppvisar överlag ett ålderdomligare formspråk. Här dominerar mindre och tätare liggande röjningsrösen, vanligen 3–5 m i diam och 0,2–0,5 m höga. Närmast T-korsningen i mellersta delen är rösena större. Här finns även en liten, sent (1900-tal) odlad yta, som p g a den ringa storleken räknas in i fornlämningen. På flera ställen finns tydliga terrasskanter, hak och enstaka öst-västligt orienterade stensträngar/jordvallar som avspeglar ett äldre bandparcellmönster. Lämningarna är överlag mycket välbevarade och komplexa, avspeglande långvarig odlingsverksamhet, säkerligen med ett ursprung i järnålder.