Fartygs-/båtlämning (L2013:4296)

Tradition: Historik Rederi AB Svea bildades 1871. I ett styrelsesammanträde i december 1872 framkastades förslaget att man skulle öppna en linje med last- och passagerare till Nordtyskland. Redan samma månad beställdes två fartyg från J & W Dudgeon i London. Av någon outgrundlig anledning valde man att satsa på hjulångare, trots att många redare under 1860-talet börjat bygga om sina hjulångare till "skruf-fartyg". Fartygen blev inte utrustade med den under 1860-talet lanserade tvåcylindriga compoundmaskinen med ytkondensor, trots att den ansågs väldigt snål i drift. I stället bestod maskinerna av två parallellkopplade cylindrar, med diametern 37 tum (94 cm) och slaglängden 48 tum (122 cm), utrustade med stålkondensorer. Maskinerna skulle utmärka sig som veritabla kolslukare, även med dåtida mått mätt. De båda ångarna döptes till Gauthiod och Svithiod och levererades under 1873. De väckte stor uppmärksamhet och speciellt passagerarinredningens elegans var något som Ny Illustrerad tidnings reporter fastnade för. Den undre salongen akterut var t ex möblerad med mahogny, valnöt, amerikansk lönn och andra dyrbara träslag. Rika guldornament, snidade av bildhuggaren Henrik Nerpin, och spegelglas imponerade på tidningsreportrarna som inte kunde beskriva interiören med andra superlativ än elegant. Svithiod fick en galjonsutsmyckning i form av en kvinna i halvt liggande ställning med brynjan prydd av Svea rikets emblem, tre kronor. Tidningarna proklamerade även ut Sveabolagets egna föresatser att de båda ångarna hade "ovanligt snabbgående egenskaper" och torde bli farliga konkurenter till järnvägen. Snart insåg man dock att maskineriet inte uppfyllde kraven att framdriva fartyget med en hastighet av 12 knop och med en kolåtgång av 12 ton per timme. Med last lyckades de båda ångarna aldrig komma upp i mer än 8-9 knop beroende på att hjulen grävde ner sig vid för stort djupgående. Att pannorna dessutom brände upp till 33 ton kol per timme gjorde de båda fartygen till ständiga föremål för veklagan från revisorerna i Sveabolaget. 1875 gick Lübeckångarna i nära 17 000 kr förlust. För att avhjälpa det värsta kolslöseriet fick W. Lindbergs Mekaniska Verkstad i uppdrag att bygga om maskinerna till compoundtyp. Man behöll den ena cylindern, som fick göra tjänst som högtryckscylinder, medan den andra byttes ut mot en ny med 60 tums diameter, som lågtryckscylinder. Åtgärden sänkte kolförbrukningen med drygt en tredjedel till cirka 20 ton per dygn, men mot den dåliga farten var det ingen lösning. Man sålde Svithiod till Finland 1876 men köpte tillbaka henne 1880. 1887 hade man definitivt tröttnat på att de båda ångarna var både dyra i drift och långsamma. W Lindbergs Mekaniska Verkstad fick ånyo ta sig an ångarna. Först på tur stod Gauthiod som skulle förses med en ny trippelexpansionsmaskin och konverteras för propellerdrift. Trippelexpansionsmaskinen var en nyhet vid denna tid och den nya maskinen kom att konstrueras av Gustaf Ferdinand Flodman, vilken ytterligare utvecklat det engelska konstruktionen, så att maskinen både blev mer lätt och kompakt samt mer lättservad. Som hjulångare hade Gauthiod haft sina pannor placerade akter om maskinrummet. Som propellerångare fick hon två nya pannor placerade i ett pannrum för om maskinrummet. I mitten av juli 1888 gjorde Gauthiod en första provtur efter ombyggnaden, vilken även omfattat skrovet och passagerarinredningen. Det visade sig att maskineriet helt motsvarade förväntningarna. Gauthiod presterade, nedlastad till 9,5 fots medeldjupgående, drygt 12 knop. Bolagets revisorer var helt nöjda med ombyggnaden och motorkonstruktören Ferdinand Flodman blev riddare av Vasaorden. 1890 genomgick Svithiod samma ombyggnad som sitt systerfartyg och därefter återupptogs Lübecktrafiken som fortgick till första världskriget. Händelseförlopp Den 20 oktober 1914 (1924)befann sig Svithiod vid Svartviksholmen i Stockholms skärgård på resa från Stockholm till Lübeck. Ombord hade man en styckegodslast och passagerare. Man hade stoppat och väntade på minlots, en säkerhetsåtgärd som framtvingats av kriget. Trots att sikten var god rände helsingborgsångaren Mimosa, som låg på kontrakurs, klockan 22:00 in i sidan på Svithiods babordssida, något akter om midskepps. Inom 7 minuter hade Svithiod sjunkit på 35 meters djup. En man ur besättningen och en passagerare följde fartyget i djupet. Övrigt Svithiods systerfartyg, Gauthiod, skänktes sedan maskin och inredning tagits ur, till svenska flottan för att användas som skjutmål. Den 9 augusti 1932 sänktes fartyget under en övningsskjutning i Danziger Gatt nordost om Landsort. Gauthiods maskin levde dock vidare ombord på lastångaren Mjölner tills denna skrotades 1954. Se N 145 M Ludvig annan uppgift, förlist 1924, oktober.

Orientering: Huvudfarleden N om Vindö, Norra Östersjön, V om Svartvikskär (Kl.). Svartviksholmen, Kalvö-Galtholmen. Stockholms skärgård

Antikvarisk kommentar: Bärgningar Efter fartygets förlisning uppstod talet genast om bärgning. Det stora djupet ansåg man dock skulle vålla problem. P A Waller, vars "Wallersta tub" med framgång hade använts vid bärgningarna av ångaren Södra Sverige, uttalade dock en viss optimism om framgångsrikt bärgningsarbete - förutsatt att man nyttjade den av honom konstruerade tuben förstås. Det blev emellertid Neptunbolaget som kom att bärga Svithiod. Man tog upp Svithiod i två delar, vilka sänktes vid sydvästra udden på Ängsholmen, norr om Vindö, för bärgning av lasten och skrotning.