Spärranordning (L1979:6627)

Bakgrund
Pålanläggning belägen i sundet mellan Östra Skällön i Ramdala sn och Västra Skällön i Sturkö sn. En mindre undersökning utfördes år 1970 av Blekinge läns museum i samarbete med Marinens dykarskola. Denna initierades efter att man fått området utpekat för sig av en lokal fiskare. Pålningen kunde då i stort sett följas från strand till strand, det vill säga utmed en sträcka av ca 250 m. Anläggningen återbesöktes 1995 av Fredrik Svanberg som endast lyckades återfinna ett ca 100 m långt parti i sundets mitt. Svanberg pekar på det faktum att bottnen är mycket lös, vilket skulle kunna betyda att delar av pålningen slammats över under de 25 år som gått sedan den första undersökningen. Han anger vidare att pålarna förefaller att vara nedslagna inom ett smalt, några meter brett, stråk. Fyra 14C-analyser av träpålar från anläggningen har utförts. Dateringarna spänner över perioden sen vikingatid till och med sent 1200-tal. Svanberg påpekar i sin rapport att den tidigare inprickningen av anläggningen på ekonomiska kartan ligger för långt norrut i sundet jämfört med den lägesbestämning som gjordes 1995. Han lämnar dock förbehållet att det skulle kunna röra sig om två separata anläggningar, av vilka den nordligast belägna i så fall helt enkelt kan ha missats vid 1995 års undersökning.

Bohusläns museum fick 2012 i uppdrag av Länsstyrelsen Blekinge län att besiktiga ett flertal spärranläggningar i östra Blekingeskärgården. Uppdraget innefattade återlokalisering, positionsbestämning, okulär besiktning och statusbedömning samt översiktlig video- och fotodokumentation. Videofilmning utfördes med utlagda linor som referens. Linornas ändpunkter bojades upp och mättes in med GPS (WGS-84). Tanken är att detta ska göra det möjligt att filma/besiktiga motsvarande stråk i framtiden, för att på så sätt kunna registrera förändringar i anläggningarnas bevarandestatus. En av de besiktigade anläggningarna var Skällöspärren, RAÄ Ramdala 99:1.

Vid besiktningen 2012 var sikten mycket god och anläggningen kunde lokaliseras från dykbåten. Den första dykningen inriktades på översiktsfotografering samt försök att fastställa anläggningens utbredning. På grund av omfattande vegetation inom delar av bottenytan visade sig det senare vara förknippat med betydande svårigheter. En 90 m lång sjunklina lades ut från båten i anläggningens förmodade utsträckning, mellan position N 56° 06.710' / E 15° 44.131'och N 56° 06.735' / E 15° 44.102'. Dessvärre visade sig denna sträckning felaktig, varför endast en knapp tredjedel av linan kom att hamna inom själva pålanläggningen. Filmningen fullföljdes trots detta planenligt, först på den östra sidan av linan i ungefärlig NV-SV riktning, därefter på den södra i den motsatta riktningen. Vid ett förnyat försök att finna anläggningens utbredning lyckades det att följa pålningen utmed en sträcka av ca 60 m. Positioner för anläggningens synliga begränsning är N 56° 06.748' / E 15° 44.065' respektive N 56° 06.728' / E 15° 44.122'. Även denna sträcka videofilmades (SO-NV), dock utan referenslina. Avslutningsvis gjordes rekognosceringsdykningar längre norrut i sundet mellan Östra och Västra Skällön. Några ytterligare pålar eller andra objekt av antikvariskt intresse observerades inte, varför teorierna om en möjlig andra spärranläggning i området troligen kan avfärdas.

Pålarna verkar, såsom framhållits av Svanberg, delvis vara koncentrerade till ett några meter brett stråk, orienterat i ungefärlig NV-SO riktning. Utmed delar av sträckningen förekommer dock pålar inom ett betydligt större område än så. Dessa pålar uppträder både solitärt och i klungor om två eller flera. Avståndet mellan pålarna är mycket varierande och förefaller överlag att vara större än i Bussevik. Stora ytor saknar helt synliga pålar. Med tanke på den siltiga bottnen kan man dock förmoda att ett stort antal pålar är översedimenterade.
De flesta pålar i anläggningen verkar vara av tämligen klena dimensioner. De uppmätta pålarnas diameter varierar mellan ca 0,04 och 0,12 m och ligger vanligen runt 0,1 m. De tycks inte heller sitta särskilt djupt nedkörda i bottnen utan kan i de flesta fall enkelt rubbas med handkraft. Dessa omständigheter gör att man kan fundera på om det verkligen är fråga om en anläggning avsedd att hindra framkomligheten för båtar och skepp. Anläggningen påminner i stället mycket om de delvis samtida pålningar som på senare år har dokumenterats i Motala ström, vilka har tolkats som lämningar efter fasta fiskeredskap. Möjligen skulle det faktum att anläggningen inte är lokaliserad till sundets smalaste del också kunna ge stöd för en sådan tolkning.
Merparten av pålarna är kraftigt eroderade och sticker bara nätt och jämt upp över bottnen. De bäst bevarade pålar som observerades vid besiktningen höjer sig 0,3-0,4 m över det omgivande bottensedimentet. I övrigt noterades en del mindre träfragment i bottenytan, liksom en del modernt skräp och enstaka mindre stenar. I området observerades också en större sjunken trädstam vilken dock inte bedöms ha något samband med pålanläggningen. Vattendjupet varierar mellan 3,5 och 4,5 m.

Status
Statusen för de delar av anläggningen som var tillgängliga för besiktning bedöms som god. Den förmodat tilltagande sedimentationen i området kan antas verka gynnsamt på bevarandet av pålarna. Troligen döljer bottensedimenten en stor mängd pålar, och kanske även andra konstruktionselement, som i så fall kan förmodas vara mycket välbevarade. En avloppsledning, vilken enligt uppgift lades ned på 1980-talet, löper tvärs igenom fornlämningen. Sträckningen framgår av sjökortet. Ledningen är idag troligen helt översedimenterad. Det är angeläget att eventuell framtida upptagning och reparation av ledningen står under antikvarisk kontroll. Om det skulle bli aktuellt med exempelvis muddring eller nyförläggning av rörledningar eller kablar i området bör en arkeologisk förundersökning först utföras.

2023 undersökte Blekinge museum anläggningen som en del av projektet ”Blekinges pålspärrar”. Pålarna består av björk, bok och ek. Spärren är hårt eroderad och pålarna svåra att finna. Fem prov för analys togs men endast ett prov var lämpligt för dendrokronologisk analys vilket daterades till 1051-1065.