Fartygs-/båtlämning (L1959:2422)

Fartygslämning. Fartygskonstruktionen är i princip nedbruten jäms med bottnen, men de tätt sittande spanten,
bordläggningen och innergarneringen kan ändå följas utmed stora delar av lämningens långsidor. Den synliga delen av lämningen utgörs av en markant öst-västligt orienterad rygg med ballaststen, vilken höjer sig omkring en meter över den omgivande bottnen. Vad som utgör för- respektive akter i fartyget är i nuläget oklart. Den exponerade längden på lämningen uppmättes vid utredningen till ca 15 m och bredden till 4 m. Vid sondering i bottensedimenten kunde skeppskonstruktionen följas ytterligare ca 1,5 m, vilket preliminärt ger en bevarad längd av ca 16,5 m.

Merparten av stenmaterialet i ballasten förefaller vara 200-300 mm stort, men det förekommer även stenar av såväl större som mindre format. Dokumenterade bord är 60-70 mm tjocka medan innergarneringen har en tjocklek av 50 mm. Spanten är ca 200 mm breda och 150-200 mm tjocka. På utsidan av bordläggningen finns en träförhydning som är ca 20 mm tjock.
I lämningens västra del påträffades en del murtegel med kvarsittande bruk vilket sannolikt härrör från fartygets eldstad. Det förekommer tegel i både gulbrännande och rödbrännande lera. Några av stenarna är fortfarande sammanfogade. Bland övriga observerade fynd märks flera blyplåtar med spikhål, ett mindre antal takskifferplattor, även de med spikhål, samt en kalkstensflisa med ristningar. Ristningarna består av ett hörn av en rektangel eller kvadrat samt delar av två koncentriska cirklar. En tänkbar tolkning av fyndet är att det utgör ett fragment av en ristad gravhäll som fått en sekundär användning som ballast. Blyplåtarna påträffades i ungefär samma område som teglet, d.v.s i lämningens västra del. Eftersom alla är mer eller mindre tydligt tillbockade och försedda med spikhål kan man anta att de har ingått i själva skeppskonstruktionen som någon form av förstärkning eller reparation.

Tre träprover samlades in för dendrokronologisk analys. Samtliga prover visade sig vara av ek. Två av proverna sågades ur bordläggningen medan det tredje togs från ett spant. Dessvärre uppvisade det sistnämnda provet så pass omfattande skeppsmaskangrepp att en tillförlitlig dendrokronologisk datering inte var möjlig. Av de två bordproverna var det dessutom bara ett som gick att datera. Provet innehöll 141 årsringar och saknade splint. Den yttersta årsringen daterades till 1678 e. Kr., vilket med tillägg för saknad splint ger en datering till efter år 1694. Provet daterades med hjälp av nordtyska referenskronologier. Med brasklappen att det rör sig om ett enstaka daterat prov kan man anta att fartyget är byggt under 1700-talet. När fartyget förlist är mera osäkert men har rimligen skett under samma århundrade. Under alla omständigheter är en förlisning före år 1850 att anse som högst sannolik, varför fartygslämningen enligt BM's bedömning utgör fornlämning. Förutom takskifferplattorna observerades vid besiktningen inget som kunde tolkas som last (i Sverige kom takskiffer i bruk på allvar först i slutet av 1700-talet, men materialet har en längre användningshistoria i andra delar av Europa).

Om fartyget varit lastat vid förlisningen är det därför troligt att den huvudsakligen varit av det förgängliga slaget. I samarbete med vrakforskaren Björn Åkerlund vid Skandinaviskt Vrakarkiv har en översiktlig sammanställning över förlista fartyg i området som skulle kunna vara aktuella tagits fram. Det är dock viktigt att påpeka att denna sammanställning med all sannolikhet inte är komplett. Likväl innehåller den flera potentiella kandidater, av vilka galjoten Carolina Fredrica från Tyskland, förlist 5/11 1788 med last av holländsk sill, i nuläget får anses vara den i sammanhanget mest intressanta. Det är mycket troligt att mer djuplodande arkivstudier skulle kunna leda till en identifiering av lämningen.