Fartygs-/båtlämning (L1955:2464)

Status: Vraket är kraftigt korroderat. I aktern är skrovet ganska helt. Alla överbyggnader samt större delen av skrovet är jämnat med bottnen. Ångpannan är friståeende över detta. Man kan antaga att fartyget är söndersprängt av skrotbärgare (staus 1970).
Händelseförlopp: Under resan hade lasten av trä förskjutit sig och orsakat slagsida. Man hade således svårt att hålla kursen varför ångaren gick på grund. Lotsarna gick ut till haveristen och med hjälp av deras båt tog sig kaptenen till Västervik för att påkalla assistens. De tog sig åter ut till Rutland med bogserbåten Ran och senare anlände även Bärgningsångaren Helios. Fartyget hade grundstött på morgonen och under dagen tilltog vinden allt mer, för att sedermera övergå till nordvästlig storm.

Fram emot kvällningen blev situationen allvarlig men trots detta uppvisade kaptenen stor ovillighet att lämna fartyget och tålde inte att man kallade det för vrak. Han medgav emellertid att tre man följde med en fiskare från Östra Eknö, vilken angjort haveristen. Dock inte helt utan äventyr då vädret blivit för hårt och natten för svart för någon människa att vara på vattnet. Fiskaren och hans följeslagare fick således övernatta på en holme i Björkskären. Vid vraket växte faran för varje minut men Rutlands kapten visade en olycklig benägenhet att trotsa den. Ibland var han obeslutsam och ibland medgörlig men kunde så plötsligt härska till och ta tillbaka sina eftergifter. Besättningen följde lojalt hans humörsvängningar.

Just i skymningen tycktes han dock kommit till insikt om allvaret i situationen och beordrade att besättningen skulle lämpa över sina ägodelar i Ran. Men så kastade hans humör plötsligt om igen och han beslutade sig för att stanna ombord med dem som ville göra honom sällskap. Ran lämnade inte haveristen trots att ingen ville lämna fartyget. Man hade tänkt att härda ut natten ombord på fartyget men tanken på att fartyget skulle skruva sig av grundet och sjunka fick till slut besättningen, inklusive kapten, att gå i båtarna. Stormen hade då tillfälligt givit med sig och man gjorde fast båtarna på läsidan om Rutland. I mer än tre timmar hängde man på detta sätt då stormen gick över mer på norr och slet förtöjningarna på en av livbåtarna, de andra kapade sina. Härmed tappade båtarna all känning av varandra. Hur strupölotsarna lyckades ta sig i land visste de inte själva.

Kaptenens livbåt gick klar från grunden och drev ner i Kalmar sund. Mitt för Furön, utanför Oskarshamn, kapsejsade den. Man lyckades få den på rätt köl och komma ombord igen, men åror och öskar var förlorade. Nu dog de ombordvarande en efter en av den stora ansträngningen. De ännu överlevande drog stövlarna av de döda för att ösa med dem när brottsjöarna slog in. I dagningen drev båten iland på Öland med tre ännu levande ombord. Två av dessa kunde inte hållas vid liv. Den tredje, andre styrmannen, blev den enda överlevande av de tolv, som på natten lämnat Rutland. Även den andra livbåten drev iland på Öland utan några människor ombord. Morgonen därpå låg Rutland ännu kvar på grundet men sjön hade brutit ned vraket och bröt våldsamt däröver. När det så småningom blev lugnväder, stod bara akterskeppet över vatten. Nya stormar fullbordade snart förstörelseverket.
Övrigt: Av besättningen överlevde, 2:e styrman Lyth, Sverige, Stockholm
2:e maskinist Jörgen Helgesson
Timmerman K.M. Hagström, Gävle
Eldare Emil Fosje, Norge
Eldare A. Henriksson, Finland

Besättningen bestod av 5 norrmän, 2 finnar och 9 svenskar.