Fartygs-/båtlämning (L2013:7642)

DYKFÖRBUD (Stockholms läns författningssamling 2012:039). 2012 påträffade medlemmar från Grebbestads marinarkeologiska sällskap ett skeppsvrak nordväst om Bodskär i Nynäshamns kommun. Upptäckten var resultatet av ett systematiskt sökande i området med syfte att lokalisera vraket efter fartyget RESANDE MAN, förlist år 1660. Det marinarkeologiska forskningsinstitutet vid Södertörns Högskola, MARIS, genomförde 2012 tillsammans med Sjöhistoriska museet, Försvarshögskolan, Deep Sea Production, MarinMätteknik samt upptäckarna en besiktning av det påträffade skeppsvraket. Besiktningen syftade bland annat till att ta reda på om identifieringen av vraket som skeppet Resande Man från verkade rimlig. Undersökningens slutsats var gällande identiteten att ett flertal observationer och omständigheter indikerade att det verkligen var skeppet Resande mannen som påträffats. Den 8 juni 2012 utfärdade Länsstyrelsen dyk- och ankringsförbud på platsen (01FS 2012:39).

Resande mans historia
I november 1660 skulle greven och riksrådet Carl Christoffer von Slippenbach resa till Polen för viktiga diplomatiska förhandlingar. Ombord på fartyget Resande Man/Resande mannen fanns, enligt olika källor, smuggelgods och en stor mängd kontanter och skatter, vilka skulle göra förhandlingarna med polackerna smidigare. Resan görs utan lots och när man kommer till Stockholms södra skärgård möts fartyget av hårt väder och man tvingas nödankra. På morgonen därefter upptäcker man att fartyget befinner sig nära en farlig klippa och tar beslutet att kapa ankartrossarna för att rädda fartyget. Det är dock försent. Skeppet hugger i klippan och börjar sjunka.
Då besättningen försöker rädda greven och skepparens älskarinna med hjälp av skeppsbåten kapsejsar den och alla ombordvarande drunknar, förutom von Slippenbach som lyckas ta sig tillbaka till det sjunkande skeppet. Enligt källorna drar skepparen "hatten över huvudet och kastar sig i vågorna" när han ser sin älskarinna drunkna. När skeppet ställer sig tillrätta på botten räddar sig men 5-10 personer genom att ta sig upp i stormärsen som befinner sig någon meter ovan ytan. Dessa räädas följande dag (förutom minst två personer som frusit ihjäl under natten. Ett tjugotal personer räddar sig i den stora livbåten. Sommaren 1661 genomför Hans Albrecht von Treileben dykningar med på vraket med hjälp av en dykarklocka. Treileben bärgade bland annat kanoner, rigg och ett antal schatull med pengar. Tyvärr så uppstod bråk mellan Treileben och medhjälparen Andreas Peckel om det bärgade godset. Det finna en hel del information som tyder på att Treileben dessutom medvetet lämnade felaktiga uppgifter om djupet på vrakplatsen, något som orsaket problem för de som letat efter vraket.

Ny källforskning har visat att skeppet har en tidig historia som är lika dramatisk som dess slut. Fartygets ursprungliga namn är sannolikt St Johannes och på grund av ett myteri under en fångtransport år 1658 kom fartyget i dansk ägo. Hon deltog senare i slagen i Öresund 1658 och Ebeltoft 1659. Vid Ebeltoft erövras hon dock tillbaks till Sverige och mycket tyder på att hon då döps om till "Resande mannen".

Vrakbeskrivning
Vrakplatsen är belägen på en nästan plan sandbotten nedanför en klippa. Skrovet står plant på botten utan synlig slagsida. Djupet vid förstäven har uppmätts till 15,4 m, medan djupet vid akterstäven är 15,7 m. För- respektive akterstäv är bevarade i ursprunglig längd. Längden över stäv har uppmätts till 25,9 m. Förstävens övre ände saknar infästning för storstag vilket indikerar att bogsprötet vilat på stävens ovansida. Under 1600-talet är detta vanligast på fartyg försedda med galjon. Att skeppet varit försett med galjon understryks även av flera urtag i förstäven. Även akterstäven är bevarad i sin fulla längd. Babords ransontimmer, det vill säga det S-formade timmer som varit placerat i nedre delen av akterspegelns hörn och således förenat skrovsida och akterspegel, ligger nedfallet åt babord. Ransontimret visar urtag för två häckbalkar varav den ena har påträffats lös i akterskeppet. Akterspegeln har förbundits till skrovets sidor med knän varav flera påträffats i anslutning till sina ursprungliga placeringar. Hjärtstocken, den längsta delen av rodret, ligger nedfallen i anslutning till akterstäv och ransontimmer. Dess nedre ände ligger begravd i sediment medan den övre, vilken är försedd med ett fyrkantigt urtag för rorkulten är synlig. Roderbeslagen har korroderat bort men deras ursprungliga infästning i hjärtstocken avslöjas av röda rostavlagringar på trävirket.

Bordläggning
Skrovets bordläggning är kraftigt nedbruten till följd av erosion. Endast ett par bordgångar är ställvis bevarade ovan bottensedimenten i den sammanhängande delen av skrovet. Fartygets botten är sannolikt välbevarad där den ligger nedbäddad i sediment. Flera bordgångar ligger lösa på botten utanför det sammanhängande bottenskrovet. Den lossbrutna styrbordssidans bordläggning ligger dock kvar på botten med de olika bordgångarna i någotsånär ursprungligt inbördes läge. Styrbordssidan är således bevarad som ett mer eller mindre sammanhängande parti. Även babordssidan har fallit ut på liknande sätt men är inte lika välbevarad. Trots att bordläggnigen till stor del saknas återstår förvånansvärt mycket av spanten. På insidan av spanten har skrovet varit försedd med inre bordläggning, kallad garnering.

Däck
De delar av däckets konstruktion som iakttagits på vraket har samtliga påträffats lösa. Ett stort antal däcksknän, såväl stående som liggande, har påträffats. Samtliga ligger löst på samma sätt som däcksbalkarna. Att döma av de påträffade balkar och knän som ligger nedfallna i skrovet, har skeppet endast haft ett genomgående däck. Fartyget har dock haft ett halvdäck och förmodligen även ett backdäck i fören. De högre däcksnivåerna är ofta lätta konstruktioner och uppbyggda med tunnare balkar och andra bärande element. Enstaka knän som av vinklar och dimensioner att döma har varit placerade för att bära upp halvdäcket har påträffats lösa. Förhållandet att så mycket av däcket finns kvar på vrakplatsen är intressant. Dels innebär det att huvuddäcket inte bröts upp och avlägsnades i samband med bärgningsarbetena år 1661, dels att däcket och dess olika genomföringar i form av luckor, trall m.m. kan rekonstrueras med viss tillförlitlighet.

Artilleri
Fartyget har varit förhållandevis kraftigt bestyckat. Fyra kanoner av järn har hittills påträffat. På tre av dem sitter delar av lavetterna kvar, medan lavetternas bottnar saknas. En lavettbotten ligger lös i akterskeppet och hör förmodligen samman med den kanon som ligger omedelbart akter om vraket. På en kanon har även en fastrostad riktkil iakttagits. På botten utanför styrbordssidan ligger en nästan komplett lavett bestående av två sidor, en botten med kvarsittande framaxel och ett hjul. Kanske kan lavettens placering förklaras mot bakgrund av de bärgningsarbeten som utfördes år 1661. Utöver dessa detaljer ligger ett stort antal lavetthjul spridda över vrakplatsen liksom ett stort antal projektiler i form av rundkulor av gjutjärn. Kulorna påträffas i vissa koncentrationer i hela skeppet.

Rigg
Vid 1600-talets mitt hade ett fartyg av den här storleken tre master, fock-, stor och mesanmast. Foten för fockmasten är väl synlig, precis i övergången mellan förstäv och kölstock. I direkt anslutning till mastfoten ligger den nedre delen av fockmastens undermast. Den har fallit akterut och åt babord och är avbruten i dess övre ände. Inte långt från fockmasten återfinns andra riggdetaljer i form av en jungfru samt block. Ungefär midskepps ligger två delar av stormastfisken, vilka utgörs av kraftiga timmer som omslutit masten och ursprungligen varit fästa i däcksbalkarna. De ger en grov fingervisning om stormastens tjocklek. Ett stort antal block och jungfrur har påträffats på vraket. På botten utanför babordssidan återfinns fem röstjungfrur som av lokaliseringen att döma härrör från stormasten. Till riggdetaljerna räknas även det bronshjul som står lutat mot en däcksbalk några meter akter om midskepps. Att döma av dess läge kan skivan härröra från storfallets knekt eller liknande.

Ankring och länspump
Flera detaljer som kan härledas till ankring har påträffats i vraket. Ett ankarspel i form av ett bråspelet ligger löst i förskeppet. Spelstocken har vilat i stående spelbetingar på däck. Spelet är av en typ där spelstocken inte passerat genom lagringen. Styrbordssidans spelbeting har påträffats löst utmed styrbordsidan. Skeppet har med största sannolikhet haft flera länspumpar. Inga delar av själva pumparna har iakttagits på vraket.

Halvdäck, kabyss och befälets toalett
De bättre boutrymmena ombord på skeppet har varit lokaliserade i aktern, under halvdäcket. Vid de inledande undersökningar har flera fynd påträffats som vittnar om vilken information vraket kan bidra med rörande livet ombord. Dessa fynd härrör från såväl själva skeppets konstruktion som lösa fynd. Som exempel vilar på botten akter om vraket ett metallrör eller -tub med en diameter av ca 30 cm, troligen tillverkad av koppar. Detta är en av skeppets toaletter. Den aktuella toaletten har begagnats av dem som uppehållit sig i fartygets akter, vilket motsvaras av skeppets befäl med flera. Manskapets toaletter var i allmänhet placerade i galjonen.

Under halvdäck återfinns även kabyssen. Den har ursprungligen varit uppmurad av tegelstenar men har numera fallit samman. Storleken på tegelhögen indikerar att det är fråga om en eldstad dimensionerad för att bespisa en örlogsbesättning, snarare än det dussin som skulle seglat ett handelsfartyg av samma storlek. I anslutning till kabyssen återfanns även skeppets vedförråd, samt en tunna med okänt innehåll. I området som ursprungligen täckts av halvdäcket finns en stor mängd föremål. Det rör sig dels om glasflaskor i schatull, keramik, trefotsgrytor och ett stort antal i dagsläget oidentifierade föremål. Vilka av dessa fynd som hör samman och bör förstås som personliga tillhörigheter, skeppets utrustning, kökets och så vidare, kan inte härledas utan vidare undersökningar.

Fartygets typ
Att härleda vrak till olika skeppstyper är ofta vanskligt eftersom någon enhetlig benämning av skeppstyper knappast någonsin existerat. Någon konsekvens i huruvida typbenämningar av skepp avser användningsområde, skrovform eller rigg har aldrig funnits. För att ytterligare komplicera saken varierar benämningar över tid. St Johannes, skeppet som senare kom att benämnas Resande mannen, kallas i vissa källor för liten fregatt. Benämningen fregatt kommer i bruk vid mitten av 1600-talet och betecknar då egentligen mindre örlogsfartyg. Det är först senare som fregatt blir en term som betecknar de ganska stora skeppen med ett genomgående batteridäck. Skeppet kunde lika gärna ha kallats pinass, vilket är en benämning på en fartygstyp, med platt akter, förhållandevis kraftig bestyckning, vilka användes antingen som handels- eller örlogsfartyg. En pinass, använd inom flottan, kan följaktligen kallas för fregatt. I Scheepvaartmuseums samlingar i Amsterdam finns en ritning av en 90 fots pinass, vilket bör motsvara Resande mannens storlek. Även skrovets form, masternas placering, samt bestyckningen stämmer väl överens med såväl den arkeologiska informationen från vrakplatsen som vad vi känner till beträffande Resande mannens bestyckning utifrån skriftliga källor. Vi kan nog därför vara ganska säkra på att greve Slippenbachs skepp påminde väldigt mycket om fartyget på denna ritning.

Texten ovan är ett sammandrag av den rapport som MARIS lämnade till länsstyrelsen efter utförd besiktning.