Färdväg (L1960:9785)

Banvall, ca 130 m l (ÖNÖ-VSV), 5 m br och 0,1 - 2 m h, övertorvad. I SV delen är en vändskiva, rund, 4 m diam och 0,7 m dj med begränsning av tuktade stenar, 0,3 - 0,4 m l och 0,15 m h, övertorvade. I mitten är en kvadratiskt tuktad, flat stenhäll, 1 m i sida och 0,15 m h, övermossad. Banvallen har fortsatt längre åt ÖNÖ och vidare till Dals-Ed. Från vändskivan i ÖSÖ leder ytterligare en banvall, 8 m l (VNV-ÖSÖ), 4 m br och 0,1 - 1 m h, övertorvad. Avbruten i ÖSÖ av träindustriområde. Mellan åren 1900-1926 transporterades timmer via järnväg mellan Dals-Ed och Torpfors, där timret tippades bl a för vidare transport via flottning i Örekilsälven. Tippningsplatsen är belägen SÖ härom (se separat beskrivning). Tidigare hade transporten skett med hästar. Enligt en uppteckning 30 januari 1689 i Eds prästgård skulle allmogen i Vedbo leverera virket vid S änden av Stora Le, den sk Edsbotten, för vidare transport till Örekilsälven.
År 1672 gavs order om upprensning av Örekilsälvens vattenled för att underlätta timmerflottning i större skala. Från 1685 finns en uppgift om att kronan anvisat en summa av femtusen daler för åtgärder för att förenkla flottningen i älven. Örekilsälven är en av Sveriges äldsta allmänna flottleder och var i bruk under nästan tre hundra år fram till 1967.