Hamnanläggning (L1955:3076)

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, coh Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades ett rikt kulturlager, stenkistor efter spärrar och förtöjningsplatser, samt pålar efter bryggor.
Historik: Det tidigaste omnämnandet av hamnen återfinns i Saxo Grammaticus "Historia Danica" från 1100-talet, där han nämner Kalmar som mellanlandningsplats för den danska flottan vid uppseglingen till Bråviken före slaget vid Bråvalla, ca 740. 1027 skall Olof den Heliges skepp ha lagts upp i Kalmar över vintern efter slaget vid Helgeå. Enligt Snorre Sturlassons uppgifter från 1200-talet, skall Sigurd Jorsalafarares flotta år 1123 ha ankrat i Kalmar hamn under ett korståg till Småland. Därvid härjades och brändes staden och den omkringliggande bygden. Till skydd för hamn och stad upprestes under medeltiden, möjligen under Knut Eriksson, en kastal vid hamnen. Denna kastal byggdes under medeltiden successivt ut till en borg.

Under medeltiden användes hamnen i Kalmar gång på gågn av egna eller främmande flottor. Kalmar var ett viktigt centrum i de södra delarna av riket, och flera viktiga kyrkliga och politiska möten hölls här under medeltiden. 1397 samlades alla Nordens stormän i staden för att enas kring den s.k. Kalmarunionen.

1611, då Kalmar var huvudskådeplatsen för ett blodigt krig, utarmades staden fullständigt enom plundring och brand.1647 eldhärjades resterna av staden åter, och efter detta beslöts det att staden skulle flytta till Kvarnholmen (tidigare kallat Systraholmen), som var mer lättförsvarad och som erbjöd en hamn med djupare vatten. Något decennium senare hade Kättilen spelat ut sin roll som stadens hamn.
Datering: Hamnen har, att döma av historiska källor och fyndmaterial, använts från tidig medeltid fram till 1600-talets början.

Spärren som löper tvärs över fjärden förmodas ha anlagts innan 1500-talet. Stenkistorna närmast slottets östra sida bör, om de härrör från Hemming Gadhs spärranordning, ha anlagts 1507.

Flera av pålarna från bryggor finns utmärkta på kartor från 1600-talet, medan andra bör vara äldre.

Bastionen förefaller, att döma av kartmeterialet, ha uppförts mellan 1641-1647.

Stenkistorna som tjänstgjort som förtöjningsplatser är inte daterade. Invid dem låg emellertid flera vrak från 1600-talets mitt eller senare del. Man vet att nya hamnkistor skall ha byggts på 1620-talet, och stenkistorna kan eventuellt stamma från denna byggnation, men de skulle även kunna vara äldre, då de låg så djupt i mudderlagren.
Status: I gyttjan i Slottsfjärden fanns ett talrikt fyndmaterial (se SMA 712:050), framför allt med keramik, från äldsta medeltid till 1900-talet. De medeltida fynden låg ca 1 meter ned i muddret, medan 1500-1600-talsföremål låg ett par, tre decimeter högre. Kulturlagren var relativt intakta, och som mest fyndförande mellan ca 0,8 - 1,2 meter ned under muddrets yta.

Mellan slottet och den lilla holmen i fjärdens östra del, har en rad stenkistorlegat i rak linje över fjärden, på dess grundaste ställe. Dessa kistor har sannolikt tjänat som förankring av flytbommar, som spärrat av hamnen. Tre stenkistor är till stor del bevarade, av två återstår endast stenhögar. Dessa är troligen skadade av muddringar, som företogs i början av 1900-talet. Den bäst bevarade låg helt nära slottets norra vall. Den hade kvadratisk planform och något över två meter långa sidor. Kistan var byggd av fyrkanthuggna furustockar, som ej var hophuggna i hörnen utan förbundna genom en vertikal stolpe av ek i varje hörn. Dessa ekstolpar var trädda genom fyrkantiga hål i stockändorna. På det näst understa stocklagret låg en bädd av kluvna runda ekstockar, på vilken stenfyllningen vilade. Av den ostligaste och sista stenkistan återstod endast de två understa stockparen samt en stor hög sten. Kistan var nästan dubbelt så lång som de övriga. Några meter öster om denna kista finns ett vrak, som blivit sänkt genom stenbelastning, och som förmodligen ingår som en del av spärren. Vraket synes ha varit omkring 10 meter långt, men är förstört under stenfyllingens tryck.

På slottets östra sida påträffades även en del rester av sönderfallna stenkistor, som kan härröra från en avspärrningsanordning.

Pålar från ett antal bryggor har också påträffats. En del av dessa kan knytas till kajer och bryggor som är kända från historiska kartor. Bland de brygglämningar som kan identifieras hör Storbron och Öningabron samt möjligen också vad som kallades Norra bron och Fiskarbron. Utöver detta finns pålar efter flera mindre bryggor, vilka inte är utmärkta på kartmaterialet. Pålar som förefaller vara rester av det hemlighus, som enligt kartor från 1600-talet, stod längst ut på Korsbron, är bevarade.

Borgen hade särskilda bryggor i Kättilen, varav pålar och balkar efter en påträffades mittför Kungsmakstornet.

En ansamling ytterst tätt stående pålar norr om Stadsparken förmodas vara resterna av den bastion som skall ha funnits på platsen.

För utom bryggorna finns också rester efter förtöjningsplatser ute i fjärden. Mitt ute i hamnen påträffades två stora stenkistor på några meters avstånd från varandra. Den största av dem har en tresidig planform med ca 5 meter långa sidor och är byggd av grova fyrkantiga ekstockar. Stockarna är förbundna dels genom hophuggningar i hörnen och dels genom infällda tvärband. Genom samtliga förbindningar går grova dymlingar av ek. På varje sida finns dessutom två sammanhållande vertikala stolpar, som i urstämda hål går igenom alla stocklagen och är fastgjorda vid varje stock med en dymling. Fem lag stockar har bevarats i denna kista. Kistan är fylld med sten, som rasat ut och delvis täckt stocklagen. Den andra förtöjningskistan har en fyrkantig form, mäter ca 3x3 meter och är byggd av grova obarkade furustockar. Dessa är hophuggna på samma sätt som den tidigare beskrivna kistan. I mitten finns en fyrkantig stolpe, som liksom de vertikala stolparna i sidorna, är av ek. Kistan har en botten av fyrkanthuggna eksyllar, som lagts på det näst understa stocklaget. Möjligen har den hamnkista, som byggdes ute i hamngapet, från början varit avsedd som förankringsplats för en spärrbom (status 1934).