Område med fossil åkermark (L1965:7071)

Fossil åkermark bestående av minst ett par hundra röjningsrösen, terrasskanter, hak och enstaka jordvallar. Huvuddelen av lämningarna återfinns på relativt jämn mark i väster, norr och söder. Östra delen utgörs av ett betydligt mer topografiskt varierat landskap, med djupa sänkor och åsbildningar, sannolikt av typen kames. I norr och öster har marken återröjts och brukats relativt sent, under 1800-talet.
Nordligaste delen är helt stenröjd och saknar röjningsrösen och tippar ute på själva odlingsytorna. Dessa ytor brukades senast på 1950-talet. I en övergångszon något längre söderut finns stora (uppemot 10 m) och höga (uppemot 1 m) rösen eller tippliknande anläggningar som visar att marken planerats att uppodlas under den agrara revolutionen. Uppodlingen slutfördes inte utan kvarlämnade en välbevarad och pedagogisk struktur med rösen av varierande storlek och karaktär samt odlingsytor med olika röjningsgrad. Längre söderut blir formspråket successivt alltmer ålderdomligt, med flera och mindre röjningsrösen (del flesta 3–5 m stora och 0,2–0,5 m höga). Åkermarken avgränsas i ytterkanterna på åtskilliga ställen av 0,3–1 m höga terrasskanter. Även längs östra sidan av den senast brukade ytan i norr löper en uppemot en meter hög terrasskant som visar att marken brukats under lång tid.
I det topografiskt mer omväxlande landskapet i öster återfinns odlingslämningarna i sänkorna. Delar av marken berördes av 1800-talets nyröjningar. Röjningsstenen är deponerad i rösen som delvis ligger kvar ute på åkerytorna men även längs kanterna. Flera ytor avgränsas av tydliga terrasskanter. I nordväst återfinns en knappt 100 m lång och några tiotals meter bred odlingsyta innehållande några få röjningsrösen.
Huvuddelen av åkermarken i söder, väster och norr är i bruk på en geometrisk jordebokskarta från 1648 över gården Wäggia. Gården, som hörde till det närbelägna Torpa, avhystes cirka 1660 i samband med anläggandet av en djurgård i området. Sannolikt brukades södra delen av den fossila åkermarken sista gången under 1600-talet.
En mindre provgrävning av en terrasskant i norra delen sommaren 2019 indikerar att de första brandröjningarna i området ägde rum under romersk järnålder och att marken kan ha återröjts under högmedeltid. Även formspråket och erfarenheter från tidigare genomförda undersökningar i Sjuhäradsbygden talar för en sådan utveckling. Ett förhistoriskt ursprung för odlingsmarken indikeras också av de tidigare registrerade gravmonumenten och en i samband med detaljkartering våren 2019 upptäckt stensättning (L2021:1382). Den fossila åkermarken gränsar i väster direkt intill gården Wäggias övergivna tomt (L2021:1383).
Odlingsmiljön är synnerligen välbevarad och innehållsrik. Den konstituerar tillsammans med intilliggande gårdstomt och gravarna en kulturmiljö av högsta vetenskapliga och upplevelsemässiga värde.
Huvuddelen av området slutavverkades på ett hänsynsfullt sätt sommaren 2020.