Fartygs-/båtlämning (L1955:3149)

Status: Vraket bedöms ha varit 16-17 meter långt och drygt 4 meter brett. Fartyget har varit kraftigt byggt och är helt av ek. Då det förefaller ha legat i bränningar en tid har dock utsatta delar slitits ned.

Nedre delen av förstäven, förliga delen av kölen, delar av en vägare, ett balkknä, delar av 10-talet bordgångar från styrbordssidans övre delar samt flera delar av de nedre bordgångarna strax för om midskepps samt i akterskeppet, däribland två bordhalsar, delar av ca 15 spant samt ett litet halklys var bevarade.

Endast stumpar av bottenstockar återstår av babordssidan. Utefter slaget har vraket vikt siginåt. Spår av yxhugg på bottenstockarna talar för att man ansträngt sig för att bärga delar av vraket. Eventuellt kan detta förklara att styrbordssidan saknas och att sektioner av styrbordssidan hamnat upp och ned, med bottenstockarna underst.

Antalet bordgångar bör ha varit 16, möjligen 17. Borden är sågade. Den fjärde bordgången uppifrån har något tjockare plankor än övriga bordgångar, och kan sägas ha haft karaktär av berghult. Den är lagd utanpå såväl bordgången närmas över som närmast under. Spanten har här en utstående klack, som ligger an mot "berghultsplankans" insida.

På förstäven var spunningshak för 4 bordhalsar synligt. Delar av ca 15 spant var bevarade.

Förbindningen mellan köl och akterstäv har, att döma av den aktersta bottenstockens passning och pumprännans placering, förstärkts av ett resningstimmer. Pumprännan var inte bevarad, men urtagningen för rännbalken syns tydligt på styrbords skrovsidas övre del. Pumpen har stått 3,5 meter från kölens aktre ända, där kölsvinet slutade. Kölsvinet förefaller, att döma av nagelhål på bottenstockarnas ovansida, ha slutat strax för om midskepps.

Inga spår av garneringen eller dess fästen finns bevarade. Däremot påträffades delar av en vägare, som suttit i höjd med den tredje bordgångens ovankant, och som förmodligen löpt från för till akter.

Kölen hade 6-kantigt tvärsnitt, med sluttande brätten.

Spanten är förbundna med borden med tränaglar med på utsidan rundade trähuvuden. Dymingarna som förbinder kölsvinet med bottenstockarna, har varit grövre än de naglarna mellan bord och spant. Borden har inbördes sammanfogats genom omböjd spik. Tätningen mellan bordgångarna synes till viss del ha gjorts med sjögräs.

Övrigt: Böda skans finns omnämnd i rapporten över inventeringen av Ölands fornminnen 1667-1668. Den anges då vara övergiven, och den uppges vara gjord av danskarna. Skansen kan ha anlagts under kalmarkriget 1501-1510 eller under perioden 1456-1472, då Öland var danskt.

Under medeltiden fanns omkring fyndplatsen ett flertal holmar.Böda hamn kan återfinnas på kartor från 1600-talet och framåt. Vid hamnen fanns enligt historiska kartor från slutet av 1700-talet flera bryggor, däribland en brygga för trafiken mot Gotland, äldre stenkistor samt en raserad kalkugn och en stuga för postskepparen. Under 1800-talet var fyndplatsen definitivt torrlagd sedan en längre tid tillbaka.

En liknande skeppsbyggnadstekniskt drag som "Melbödaskeppets" utanpåliggande klinkbord/"berghult" har observerats på "Björns vrak" (SMA 616:004).

Datering: Av historiska kartor framgår att fyndplatsen låg långt innanför bränningszonen i början av 1800-talet. Landhöjningen och studiet av historiska kartor, samt stratigrafin på fyndplatsen, motsäger inte en datering till medeltidens slut. Skeppsbyggnadstekniskt bör vraket, enligt Åkerlund, stamma från tiden 1500-1650, mest sannolikt mellan 1550-1600. Enligt Ekman förefaller det mer troligt att vraket kan dateras till mitten av 1400-talet snarare än 1550-tal eller senare.

Bärgning: Vraket påträffades 1948 vid upptagande av ett dike i en vattensjuk åker. Dikesgrävaren påträffade nederdelen av en kraftigt dimensionerad förstäv och frilade sedan den förliga delen av ett sammanhängande parti av ena skrovsidan. Markägaren anmälde fyndet till antikvariska myndigheter, varpå vrakdelarna lämnades orörda. Då expertis anlände togs förstäven upp, ett stycke av kölen och den 7x2,5 meter stora partiet av styrbordssidan drogs fram med en traktor och lades upp på markägarens ladugårdsplan i byn. Vid utgrävningen blottades en liten del av ett intill liggande, sammanhängande sjok av bord och spant, vilket dock lämnades kvar när hålet skottades igen. Vraket bedömdes dock inte vara av någon högre ålder eller särskilt kulturhistoriskt värdefullt, varför inga uppmätningar, anteckningar eller vidare undersökningar gjordes.

1951 fick konteramiral Carl Ekman höra om fyndet, och besökte markägaren för att studera vraket närmare. Enligt Ekman och S. Sjöholm, ordförande i Ölands Kulturminnesförening, antydde konstruktiva drag hos fyndet samt platsens topografi att fyndet kunde vara av hög ålder. Då babordssidan enligt uppgift skulle finnas kvar i åkern, beslöt man att försöka lokalisera den. Den exakta platsen för fyndet hade emellertid glömts bort. I väntan på att utgrävningen kunde börja lät Ekman och Sjöholm märka upp alla redan tillvaratagna vrakdelar och föra dem till Ölands Forngård i Borgholm, för att förhindra att de spreds.

Utgrävningen påbörjades 1952 av Ekman och H. Åkerlund. Man lokaliserade snabbt det gamla schaktet från 1948, och påträffade runt omkring detta några avsnitt ur bordläggningen, den avbrutna delen av stävens aktre ände, en upprullad trosslagen lina av hampa samt några mindre båtdetaljer. Alla föremålen låg i underkanten av ett drygt 10 cm tjockt lager av torv och tång, som markerar den gamla sjöbotten. Det eftersökta partiet av babords skrovsida återfanns ej.

Efter att utgrävningen avslutats fördes de nya fynden till Ölands Forngård för uppmätning och hoppussling. Det visade sig att så gott som alla lösa detaljer från 1948 och 1952 års grävning kunde hopfogas till större eller mindre avsnitt. Alla timmer mättes upp i skala 1:10 och rekonstruktionsritningar upprättades. Vid rekonstruktion i form av planritning framkom det att den omtalade babordssidan förmodligen förväxlats med ett mindre parti av styrbordssidan.

Den "förtjockade" bordgång, som Åkerlund tolkar kallar ett slags berghult, har av Ekman tolkats som en långskeppsförstärkning mot vågornas kraft snarare än ett skydd för stötar från bryggor etc. Ekman och Åkerlund har antagit att fartyget varit försett med gångbord, en plikt förut och ett halvdäck akterut fram till pumprännan, men att lastrummet varit öppet. För detta talar inte minst frånvaron av spygatter.

Någon gång efter Ekmans och Åkerlunds undersökningar skall en inspelning ha gjorts på platsen för fyndet. Genom lantmäteriet gjordes då också nya höjdmätningar för att belysa strandförskjutningen. Intervjuv gjordes också med en av deltagarna från utgrävningen av vraket 1952.