Fartygs-/båtlämning (L1960:1783)

Fartygslämning. Bestående av vraket efter ostindiefararen GÖTHEBORG som den 12 sept 1745 förliste på grundet Hunnebådan. GÖTHEBORG är bl a känd för sin last av ostindiskt porslin. Ca 1/3 av lasten bärgades efter olyckan och påföljande två år. Senare har ytterligare delar av lasten bärgats, senast 1906-07. Marinarkeologisk undersökning av vrakplatsen gjordes 1986-1994. (Rapport dnr 430-3439-1995.)

Händelseförlopp: GÖTHEBORG lämnade Göteborg tidigt år 1743. I lasten fanns framförallt trä och järn. Bly kom från London eller hämtades där för att säljas i utlandet. Första stoppet på väg till Kina blev Cadiz i Spanien. Här tog man ombord mellan två och fyra ton silver för att sälja i Kina. Väl framme i Kanton avyttrades de medhavda varorna och man tog i stället ombord te, porslin, pärlemor, kryddor och siden. Om hemresan, som startade 1744, vet man inte mer än att man drabbades av svält, storm och sjukdomar, samt att den blev tämligen långdragen.
När man den 12/9 året därpå har exakt 1/2 sjömil kvar till Elfsborgs fästning, går man på det kända undervattensgrundet Hunnebådan. Hårt berg knäcker hennes köl och drivs genom bordläggningsplankorna. Hon klamrar sig fast på Hunnebåden med fören, medan aktern långsamt sjunker till botten. Så släpper fören taget och fartygets akter skär sig långsamt ner i bottens lerlager, nertyngd av last och rigg. Orsaken till att man gick på det välkända grundet, trots att man hade lots ombord, känner man ej.

Övrigt: Fartyget var bestyckat med 30 kanoner.

Status: Vraket är beläget nedanför grundet Hunnebådan. Den sammanhängande delen av skrovet består av aktersäven upp till häckbalken och två tredjedelar av den akterliga delen av kölstocken. Bordläggningen är i aktern bevarad till samma höjd som akterstäven, men är i bevarad i sämre utsträckning ju längre föröver man kommer (status 1992).

Vraket är totalt bortmuddrat (status 2003).

Bärgningar: Under år 1746 utförde "dykerifullmäktige Samuel Bagge och hans tvenne gesäller", bärgningar på GÖTHEBORG. Vid detta tillfälle sågades hela huvuddäcket upp för att man skulle komma åt skrovets inre delar, men man fick avbryta arbetet på grund av höststormar och vinterköld. Först den 29 mars 1747 kunde man återvända till vraket. Denna dyksäsong lyckades man bärga omkring 28 % av porslinet. Även en del av riggen bärgades vid detta tillfälle.

1864 företog en herre vid namn Kjellberg dykningar på vraket och lyckades få upp en hel del porslin, bl a nämns att "77 dussin porslispjäser spridda i Götheborgs hem".

Åren 1876 och -77, dök en kapten, kallad Lampa och en dykare vid namn James Bourn på vraket. Således skriver Handels- och Sjöfartstidningen den 29 september 1877 att man "låtit upptaga (...) åtskilligt ostindiskt porslin. Sedan detta blivit å auktion sålt lät bolaget fortsätta dykeriarbetet, då ytterligare en del porslin påträffats, bestående av te och kaffekoppar med fat, större och mindre tallrikar, kannor m m". i samma tidning nämner man bl a även att man tagit upp bordläggningsplankor i ek som är alldeles friska, men att det inte torde finnas något av värde på vraket.

Detta avskräckte emellertid inte James Keiller som under åren 1905 och 1906 lät rigga upp en flotte, från vilken han kunde manövrera tungdykare. Detta var sannolikt den mest lyckade expeditionen till "Götheborg" och man lyckades med att ta upp flera tusen porslinspjäser, pärlemosnäckor, rester av siden, te och telådor.

Historik: GÖTHEBORG byggdes på varvet Terra Nova, beläget vid nuvarande Strandvägen i Stockholm. Konstruktören är okänd men sannolikt var det Thomas Rajalin, vilken var verksam där under denna tid. Hon var bestyckad med 30 kanoner och skulle föra upp till 120 mans besättning. Hon gjorde totalt 3 resor till Kina.

Bärgning: Projektet startades genom att Catarina Ingelman-Sundberg tipsade Marinarkeologiska sällskapets Göteborgssektion om att vraket efter ostindiefararen sannolikt utgjorde ett intressant objekt. Vid ett första besök i december 1984, påträffades ett antal fragment av porslin. 1986 erhölls tillstånd för undersökning av vraket och arbetena påbörjades samma år. Fältarbetena avslutades 1992 och projektet slutrapporterades 1995. Vraket undersöktes till stora delar under åren mellan 1982 och 1992.