Fartygs-/båtlämning (L1955:2535)

Fartygslämning: Tyskt minfartyg.

Historik: Inför mobiliseringen av flottan övertogs flera snabba passagerarfartyg som rustades upp som minutläggare, däribland Tannenberg och Hansestadt Danzig (SMA 819:019) samt den f.d. tågfärjan Preussen (SMA 819:020). Tannenberg var det största och nyaste av fartygen. Hon förde undantagsvis tre 150 mm kanoner och hon hade kapacitet för 460 minor. Vid mobiliseringen stannade de fredstida besättningarna ombord, kompletterade med specialister ur flottans reserv.

Den första mineringen "Undine II" utlades i början av september 1939 syd Öregrund av Hansestadt Danzig och Tannenberg. Samma fartyg sattes in i handelskriget i Östersjön från mitten av oktober till början av december, varvid meridianen 20 grader O med hänsyn till Sovjetunionen inte fick överskridas.

1941 började flottans uppdrag inom ramen för Barbarossaplanen, att stoppa den sovjetiska framfarten och säkra Tysklands gräns i öster. För flottan gällde det att skydda den egna kusten, behålla tyngdpunkten mot England, förhindra att fientlia sjökrafter bröt sig ut genom Östersjön, beröva den ryska flottans sista stödjepunkt Leningrad, eliminera den ryska flottan och säkerställa sjöfarten i Östersjön. Tannenberg och Hansestadt Danzig fick uppdraget att minera Finska vikens mynning. Efter att ha tagit ombord sin last samlades de tre fartygen i Gydnia/Gotenhafen. Tannenberg lastade 380 EMC och Hansestadt Danzig 700 sprängbojar. Avsikten var att i spridd ordning under handelsflagg färdas till Finland, att gömma sig i skärgården och att kort före spelöppningen överraskande fälla minorna mitt framför näsan på den nya fienden. Tillsammans med minutläggarna skickades 5 motorsvepare/Räumboot, samt flera moderna eskortfartyg, högsjöbogserare och minpråmar.

Efter att under tyska handelsflagg ha passerat den svenska kusten och svenska krigsfartyg nådde man den finska skärgården, där fartygen målades om i brunt och grönt och maskerades med nät och grenar, för att undvika upptäckt från luften. Den 21 juni mottog gruppen signal för att igångsätta operationen. Senare samma kväll var alla minor utlagda enligt planen. Därefter låg de tyska fartygen tomma och sysslolösa, undangömda i den finska skärgården i väntan på nya uppdrag. En första komplettering omfattande 150 EMC sändes den 5-7 juli med Preussen, eskorterad av 4 R-båtar från Swinwmünde till Åbo. Minfälten kompletterades efter hand, och sedan Finland attackerats av sovjetiskt flyg bidrog även den finska flottan till att bygga på minlinjerna. Den 7 juli beordrades Tannenberg och Hansestadt Danzig att återvända till Swinemünde. Även Preussen slöt sig till de hemvändande kollegorna. Ironiskt nog skulle de tre fartygen minsprängas på väg mot sin destination.

Händelseförlopp: Minsveparen Sandön svarade för sjöbevakningen av mineringen den 9 juli. Kl 17:45 siktades i nord tre stora tyska transportfartyg, Tannenberg, Preussen (SMA 819:020) och Hansestadt Danzig (819:019). Fartygen gick sida vid sida och framför och brevid dem gick 8 st Räum Boote.Man gick ganska nära den svenska kusten för att gå fri från tyska minfält. Vad man inte visste var att svenskarna nyligen lagt ut ett nytt minfält, vilket tyskarna var på väg rätt emot.

Sandön gick upp och spärrade vägen för dem samtidigt som signalen "Gira babord" blåstes. Flaggorna var emellertid svåra att läsa, då det blåste dåligt, och varningen uppfattades inte av tyskarna. Efter några minuter hissade man även signalen " Minfält i Eder väg, dreja bi och avvakta förhållningsorder". Inget av fartygen iakttogs dock besvara signalerna. Den annalkande styrkan fortsatte sin kurs med 15 knops fart, vilket var fortare än vad Sandön kunde prestera. När styrkan passerade varnade man en av R-båtarna muntligen om mineringen, och bad att de genast skulle gira babord. Sjöstyrkan sågs istället ändra kursen mot syd, vilket förde dem rätt mot mineringen. Sandön avgav då ett långdraget sirentjut med signalerna fortfarande blåsande, men utan synbar verkan.

Klockan 18:10 stötte Preussen på en mina, fattade eld och sjönk efter flera explosioner. Samtidigt detonerade en mina under Tannenbergs förstäv, fastän chefen beordrade full back. Med stoppad maskin togs fartyget under bogsering av två R-båtar mot grundare vatten. En annan mina midskepps orsakade emellertid stark styrbords slagsida, och kl 18:58 kantrade fartyget och sjönk. Hansestadt Danzig höll på att ramma den brinnande Preussen och försökte genom full back undgå kollisionen. Därvid detonerade en mina invid maskinrummet, varpå maskinerna stoppades och krutdunken på Hansestadt Danzig exploderade. Efter att brinnande och redlös ha drivit någon distans norrut sjönk även Preussen.

Sandön styrde ned genom seglingsrännan mot haveristerna för att assistera, och av R-båtarna fick ta 16 svårt skadade jämte tysk vårdpersonal. Sandön förde in de sårade tyskarna till Kalmar, och R-båtarna fortsatte mot Tyskland med överlevande och en del döda.

Samtliga fartygs chefer var av den uppfattningen att de blivit torpederade. Mineringen hade emellertid bekantgjorts i radio och press samt i "Underrättelser för sjöfarande" vid upprepade tillfällen, något som emellertid tyskarna inte haft tillgång till. De aktuella positionerna hade även inrapporterats av den tyska marinattachén i Stockholm till OKM, men överkommandot hade inte vidarebefodrat informationen till vederbörande den snabbast vägen utan sände istället informationen per post, vilket resulterat i att man inte fått tillgång till denna viktiga information. Till saken hör att minspärren, som syftade till att underlätta neutralitetvaktens verksamhet, flyttats till det aktuella läget ut på tysk begäran, då dessa önskade större passage mellan detta och sitt eget minfält.

Tannenberg förlorade i olyckan 10 man, Preussen 4 och Hansestadt Danzig 6. Ytterligare några dog på Kalmar lasarett.

På hösten 1941 restes en minnessten på stranden vid Össby till minne av de stupade tyska sjömännen. Stenen avtäcktes med pompa och ståt i närvaro av bl. a. prinsessan Sibylla och prins Gustaf Adolf.

Övrigt: Chefen för eskadern ställdes efter förlusten av de tre fartygen inför krigsrätt och arkebuserades.

Bärgning: Vraket skrotbärgades på 1950-talet!?
Tannenberg är idag det sämst bevarade vraket av de tre. Det är nästan helt skrotbärgat varpå endast stora plåtrester ligger kvar men även en del personlig utrustning från besättningen ligger kvar på botten.

Fyndlista: Bärgat på 1950-talet:
Glasklocka
granathylsor

Bärgningar: För att undersöka möjligheterna till bärgning blev minlinjeringen uppsvept och ersattes med en ny utanför Gräsgård. I september konstaterade dock Neptunbolaget att fartygen var allt för skadade för att en bärgning skulle bli lönsam.
Man skrotbärgade fartygen runt 1969.

Status: Vraket har förvandlats till en skrothög. Allt av värde har bärgats. Vraket mäter inte över tre meter i höjd (status 1970).

Positionen ändrad efter information från Sjöfartsverket 2017-01-11.