Spärranordning (L1978:2175)

Bärgning: Spärren var sedan länge känd av fiskare, som vid upprepade tillfällen fastnat med åljärn eller not i stockar i farleden. Genom de pålar som Marinens dykarskola i Karlskrona hämtade upp 1966 kom man till klarhet med att det rörde sig om en vikingatida spärranläggning. Det beslöts att Blekinge museum skulle fortsätta den påbörjade dykarforskningen och att museets pågående kulturundersökning också skulle innefatta det marinarkeologiska fältet. 1967 påbörjades undersökningarna av anläggningens läge, utsträckning och konstruktion. Arbetet utfördes av dykarskolans personal samt av antikvarisk expertis. Pålarna bojades och mättes in. Man kunde konstatera att spärren löpte från en punkt ca 25 meter utanför Dränganabbens brygga och tvärs över farleden mot de nordligaste skären i Flötsarna. En fortsättning av spärren har av allt att döma funnits mellan Flötsarna och stranden på Östernässidan. Fem pålar bärgades också för C-14 datering och vidare analys.

På uppdrag av landsantikvarien i Karlskrona genomfördes Blekinge museum 1970 dykningar utanför Dränganabben. Dykningarna föranleddes av att man ville jämföra spärren med den nyligen upptäckta spärren utanför Tomtö, strax norr därom.

Vid undersökningen, som endast omfattade den östra delen av anläggningen, utanför Dränganabbens brygga och ut mot djuprännan, påträffades ett större antal pålar, som tolkades som en spärranläggning.

Samtliga pålar befann sig i den starka sluttningen mot djuprännan samt i djuprännans botten. Invid land, öster om rännan, fanns inga lämningar som kunde sättas i samband med anläggningen.
Status: Ett 50-tal pålar har påträffats. Pålningen utgör ett väl sammanhållet stråk, med en största bredd av 50 meter, och löper från en punkt ca 45 meter från land utanför Dränganabbens brygga tvärs över farleden mot de två nordligaste skären i Flötsarna. Avståndet mellan den västligast inmätta pålen till närmaste skär är ca 25 meter. Bottenändan är spetsad med yxa på samtliga av de bärgade pålarna.

Pålarnas kvantitet och kvalitet varierar kraftigt. Inom vissa områden är de tätt ställda med ett inbördes avstånd varierande mellan någon centimeter till några decimeter, på andra ställen saknas pålar till synes fullständigt på några 10-tal meter. Genomgående för pålarna är att endast kärnvirket återstår i toppen, sannolikt p.g.a. bakterier. Spetsen är ibland mer eller mindre konisk, men består i de flesta fall av en cylindrisk bit kärnvirke av någon decimeters längd, varefter pålens hela längd vidtar. Tjockleken varierar mellan ca 8-18 cm. Somliga pålar består dock ej av hela, tunna stammar, utan av kluvna delar av tjockare stammar. Dessa avsmalnar i många fall i en utdragen spets mot toppen. Diametrarna varierar mestadels mellan 10-20 cm.

Virket är genomgående mycket mörkt och det är svårt att avgöra träslaget, inte minst då pålarna är kraftigt bevuxna. Pålarnas höjd över botten varierar mellan någon centimeter till över en meter. De bäst bevarade grupperna av pålar, d.v.s. de tätaste och högsta, återfinns i pålstråkets östra halva. Det är svårt att avgöra hur djupt ned i botten pålarna står. Somliga är påfallande lösa, medan andra är svåra att rubba. Några pålar står rätt upp, medan somliga lutar åt olika håll.

Liggande virke tycks inte vara talrikt. Enstaka pålar, stammar och kluvna delar av stammar har observerats, men de verkar inte ha något samband med varandra eller med de vertikala pålarna. En stor del av detta virke torde vara grenar, stammar och rötter som förts till spärren med avsikt eller med strömmar. I ett fall har dock en liggande stock med ett hål i ena änden observerats. Denna var förankrad med en vertikal påle genom hålet. (status 1967).

Pålarna var relativt väl bevarade, vilket delvis förklaras av att de till största delen var av ek. Pålarna stack i vissa fall upp hela 1,5 meter över botten och var stundom så tätt placerade att endast någon decimeter, ibland centimeter, skiljde dem åt. Vid de större anhopningarna fanns rikligt med liggande trävirke i skiftande dimensioner. Flera kraftiga stockar påträffades där.

Fläckvis var pålningenendast ett par decimeter hög, och vid närmare inspektion befanns dessa pålar vara av annat träslag än ek. Intrycket blev därför att pålningen i vissa fall skepp trädslagsvis (status 1970).
Byggmaterial: Ek, asp, bok.

2023 undersökte Blekinge museum anläggningen som en del av projektet ”Blekinges pålspärrar”. Vid spärrens östra sida förefaller det vara ett landfäste konstruerat av sten upp på land vid Dränganabben. De äldsta pålarna dateras med dendrokronologi till 1107 och de yngsta till 1112/1114.