Strandskoning, undersökt och borttagen, var ca 160 m l (NV-SÖ), 2–4 m br och intill 1,5 m h. Bestående av träkista, dubbelkista, med upptill 0,4 m tj stockar, knuttimrad samt kilad. Träkistan är delvis synlig på bägge sidor med upptill 4 synliga stockvarv. Träkistan är fylld med 0,03–0,6 m st natursten och grus. Övergår till rensvall i nedströms ände.
Terräng: Flack moränmark. Skogsmark (barrskog).
Antikvarisk kommentar: Dendrokronologisk analys utifrån 10 prover som togs i samband med undersökningen 20250813-20250815, visade på att strandskoningen är uppförd omkring 1770 med delvis återanvänt virke (eller senast åtgärdad). Virket från prov 1–6 samt 9–10 korrelerar väl inbördes och har hämtats från samma skogsområde inom Dalarna. Dessa kan vara avverkat vid ett gemensamt tillfälle år 1768. Virket till prov 7 och 8 har en avvikande ålder och är avverkade efter 1605 respektive någon gång 1684–1704, men det är inte troligt att virket är avverkat efter 1700. Virket är hämtat från Dalarna. Strandskoning som till stor del låg direkt mot stranden, även jämförelsevis mot 1859 års strandlinje. Exemplarisk, lämning som var mycket välbevarad, pedagogisk samt upplevelsebar som låg i anslutning till flera andra flottningslämningar, vilket skapade en väl sammansatt flottarmiljö. I början av 1700-talet anlades flera bruk i Orsa socken vilka nyttjade vattendragen för flottning av kolved och timmer. Det ska efter år 1697 flottats betydande mängder gruvved från Orsaskogarna ner till Åls gruvor. Flottning kan troligen även ha förekommit innan dess men i mindre skala. Redan 1759 klagade bruken på kolbrist och på 1830-talet ansåg allmogen ansåg att kolningarna ödelade så mycket skog att skogsbrist eller brist på kolningsvirke befarades. Enligt uppgift i Orsa Skoltidning från 1986 omnämns en person som var och högg mastträd nära Harpkojan, L2024:979, år 1858, med hänvisning till uppgifter från Mora Tidning den 16 september 1929. Mastträden var 25-30 meter långa och flottades sedan ner via Unnån och ner till havet. Kring år 1850 ska skogsmarkerna ha varit så hårt utnyttjade av främst kolning och husbehovsförbrukning att det var svårt att få virke på närmare håll än 1–2 mils avstånd. På en storskifteskarta från år 1859, fastställd år 1884 (U38-1:3), finns flera flottningsanläggningar redovisade i Unnans nedre del. 1861 ansökte brukets ägare de Laval om flottledsförrättning. 1863 klagade flera sockenmän att flottningsanläggningarna efter strömmarna gjort stor skada på deras slogar. De uppskattade att skadan var 4 gånger så stor som det belopp de fick för att sälja skogen. Det antyder att det redan då troligen skett omfattande rensningar och anläggande av byggnader. Unnån blev allmän flottled 1883. I Dalpilen från 1885-12-18 (s.5) anges det att det skett strömrensningar där mellan 400-500 män under ledning av byggmästar Öhman varit sysselsatta. På en delningskarta från år 1884 finns ett flertal flottningsanläggningar redovisade (20-osj-38) i Unnan. Enligt Hellstrand gjordes omfattande utbyggnader av Unnan, Emån och Tenningån mellan åren 1883–1886. Fram till 1890 blev hela Oreälven och flera av dess biflöden helt utbyggda. Flottning i Unnan avlystes efter år 1970.
Har du mer information om denna kulturlämning? Logga in för att lämna en kommentar.