Publicerad av: Länsstyrelsen Blekinge
RAÄ nummer: Bräkne-Hoby 660
Alternativnamn: Lindefors kvarn och såg
Geografisk plats: Bräkne-Hoby socken, Blekinge
Lämning efter kvarn och såg, bestående av en 25 m l (Ö-V), 3 m br och intill 2 m h, kallmurad dammvall/vägbank. I dammvallen är två 3 m br öppningar. Längs dammvallen sidor är huggna räckestolpar av granit. På åns Ö sida är kvarnbyggnad i träkonstruktion, invid vilken är en 20 m l kvarnränna. Invid byggnaden är en kvarnsten
Tradition: Lindefors är den yngsta av de tre industrierna längs Bräkneån i Tararp. Det är också den som varit i drift minst antal år – endast 60 år. Men på platsen har enligt skifteskartorna funnits skvaltkvarnar på bägge sidor av ån sedan minst 1782. Den senaste kvarnen i Lindefors byggdes 1907 av Carl Wilhelm Salomonsson, född i Linneryd 1860. Vattenfallet och ett markområde köptes 1906 av Ernst Persson på nr 1/113. Till köparen lämnas också rättighet till en så hög dammbyggnad i ån att lugnvatten uppstår ovan dammbyggnaden ända upp till den s k Sedjahöljan. Så skedde troligen inte. Sedjahöljan är det lugnvatten som förr användes som badplats rakt nedanför där Karl-Erik Ovessons villa nu finns. Köpeskillingen var 1500 kr. Salomonsson flyttade hit den kvarn och såg han sedan 1884 haft vid Hjelmsafallen längre upp i ån. Platsen fick namnet Lindefors eftersom där då fanns ståtliga lindar. I ån fanns innan dammbygget tre öar på Tararpssidan och en på Lillagärdesidan. Salomonsson sålde 1915 rörelsen till Robert Johansson från Långgölsmåla, född 1886, och hans hustru Emmi, (Möllemor), från Skörje, född 1891. Makarna gifte sig samma år. Köpeskillingen denna gång blev 15 000 kr. Kvarnen drevs från början av ett stående vattenhjul men Robert Johansson bytte ut detta mot en turbin. Kvarnverket bestod då av två par stenar, skalare och havrekross. Delar av kvarnutrustningen finns fortfarande kvar. När Robert avled 1937 drevs kvarnen några år av änkan Emmi med hjälp av en dräng och sonen Henry Johansson, född 1920. Men Emmi bar även säckar själv. Henry övertog sedan kvarnverksamheten men lade sedan ned den eftersom bönderna malde på egna kvarnar. Han byggde sågen under andra världskriget. Enligt bevarade kvitton var kvarnen i drift 1946 och sågen 1944. Men 1944 står Emmi för verksamheten eftersom hon står som ansvarig på kvittot. År 1945 är det Henry. Med hjälp av några anställda drev han sågen fram till sin död 1967. Sedan dess har ingen verksamhet bedrivits på platsen. Kvarnbyggnaden finns kvar i stort sett intakt men det mesta av sågen är borta. Sågbyggnaden fanns kvar 1990 enligt foto. År 1996 hade tak och väggar störtat in. Kvar nu finns endast stolparna till sågbordet, remskivor och sågklingan. Hela byggnaden är borta. Borta är även dammluckor och bron över ån. På platsen är det nu tyst och stilla. Det var skillnad på 1960-talet då det var full verksamhet vid sågen. Sågklingan tjöt och hela området nere vid ån var fullt med virkesstaplar. Jag har själv minnen av detta eftersom detta var min första arbetsplats. Under sommarloven på läroverket 1961-1963 jobbade jag där som stapelläggare. Någon gång fick jag även rycka in som hjälpsågare vilket var ett mycket roligare och bättre jobb. Uppgifter från Inge Nilsson, Rättvik
Terräng: Dalsänka. Igenväxande hagmark.
Har du mer information om denna kulturlämning? Logga in för att lämna en kommentar.