Fartygs-/båtlämning (L1934:673)

Fartygslämning, totalt ungefär 20 x 10 meter och själva pråmen har ursprungligen varit cirka 12 meter lång, drygt 6 meter bred och cirka 1,8 meter hög. Den södra kortsidan är 6,3 meter lång i överkant och 5 meter i botten, det vill säga sidorna har lutat något utåt. Höjden på kortsidan är 1,8 meter. Den norra kortsidan döljs till cirka hälften av fyllnadsmassor. Den västra långsidan är uppskattningsvis 12 meter lång varav cirka 2 meter ligger under av fyllnadsmassor. Den östra långsidan är synlig i cirka 8 meter, resten döljs av sediment och fyllnadsmassor. Pråm påträffad vid marinarkeologisk inventering år 1996 (RAÄ dnr 321-1775-2009).
Lämningen utgöra resterna efter en så kallad fyrkantspråm. Pråmen ligger i vinkel ut från strandkanten med den norra kortsidan och ändarna på de anslutande långsidorna delvis begravda under fyllnadsmassor. Maxdjupet i den södra delen är cirka tre meter. Det finns indikationer på att det under fyllnadsmassorna, i anslutning till pråmen, kan finnas delar till ytterligare en eller flera pråmar. Lämningen är relativt komplett men samtliga sidor har fallit ut och ligger platt på botten. Det som är synligt är alltså pråmens insida. Delar av konstruktionen döljs av sediment och då särskilt bordläggningen. Den västra långsidan är förskjuten i nordlig riktning i förhållande till bottenpartiet.

Konstruktion
Fartygslämningen är kravellbyggd, det vill säga bordläggningen ligger kant i kant. Fartygsdelarna är sammanfogade med järnbultar och järnspikar. På grund av sedimentationen har inte bordgångarnas antal säkert gått att fastställa, men det rör sig sannolikt om 6-7 stycken. Borden är cirka 23 centimeter breda och 8 centimeter tjocka. Innanför dessa finns de så kallade pråmrötterna - en typ av spant. Pråmrötterna är naturvuxna och svänger i form av ett knä i nederänden. De är cirka 15 x 15 centimeter i övre delen men tjocknar mot den nedre. Rötterna är grovt tillyxade, med en plan sida mot bordläggningen. Längs långsidorna är de även tillyxade i nederdelens sidor där dessa legat an mot bottenstockarna. På långsidorna finns uppskattningsvis 12 pråmrötter med cirka 55 centimeters mellanrum (s.k. spantfack). Längs med överkanten på insidorna löper en innergarneringsplanka. Denna är 23 centimeter bred och 16 tjock. Ytterligare förstärkning på den östra långsidan finns i form av två innergarneringsplankor som löper längs nederdelen av sidan. På den västra långsidan är inga sådana synliga, men det är möjligt att konstruktionen ursprungligen inkluderat innergarneringsplankor även där. I övrigt finns ingen innergarnering. I den södra änden av den östra långsidan finns, fastsatt med 2 järnbultar mot den övre innergarneringsplankan, de kraftigt eroderade resterna av ett liggande knä. Detta har sammanbundit denna långsida med den södra kortsidan. På kortsidorna finns 7 pråmrötter med cirka 55 centimeters mellanrum. Högst upp på den synliga (södra) kortsidan finns en innergarneringsplanka. Nedanför denna löper ett tjockare förstärkningstimmer, 17 centimeter brett och 18 tjockt. Timret avslutas cirka 50 centimeter innan hörnstolparna. Hörnstolparna är 21 centimeter breda och 15 centimeter tjocka och har urtag för innergarneringsplankan. Mitt på kortsidan sitter en kraftig järnring på innergarneringsplankans insida.

Själva botten på lämningen har delvis varit svår att urskilja i sedimenten. I botten finns långskeppsgående plankor som bildar en bordläggning. Tvärs denna ligger grova bottenstockar med cirka 50 centimeters mellanrum. Längs kanten på bottens långsidor ligger ett grovt timmer med urtag för bottenstockarna och pråmrötternas nederdelar (fig. 4). På långsidorna finnits det ett, bitvis två, långskeppsgående förstärkningstimmer som ligger på bottenstockarna cirka 10-20 centimeter från skrovsidan. Den yttre av dessa har grunda urtag för pråmrötterna. Skrovsidorna har haft en svag lutning utåt. Det finns inga spår av de hörnplåtar som kan ses på historiska bilder och även iakttagits på pråmlämningar i Tunadal (Hansson 2012:17 ). De kan möjligen ligga under sedimenten. På pråmlämningen togs fem prover för dendrokronologisk analys. Samtliga prover var av furu och två av dessa kunde dateras, det ena med fällningsåret 1892 ± 25 år (virket fällt i Ångermanland eller Västerbotten) och det andra till 1920 ± 5 år (virket fällt i Jämtland eller Medelpad).

Fyrkantspråmen är sannolikt byggd åren runt 1915 och uppvisar många typiska drag för tre liknande dokumenterade fartygslämningar utanför Tunadals sågverk (se Hansson 2012). De dokumenterade Tunadalspråmarna är sannolikt byggda under 1800-talets första hälft och därmed 75-100 år äldre. Längd/bredd/höjd-förhållandet är relativt lika och så även grunddragen i konstruktionen. Men det finns några skillnader; De två nedre innergarneringsplankorna på den östra långsidan återfinns inte på pråmarna i Tunadal. Konstruktionen i övergången från sida till botten, med ett, ibland två parallella långskeppsgående förstärkningstimmer en bit in på bottenstockarna saknas på Tunadalspråmarna. På dessa har även pråmrötterna stått ovanpå bottenstockarna. Här förefaller de ha stått med sidan mot bottenstockarna, direkt på bordläggningen. Huruvida detta har med skillnaden i ålder att göra eller är en anpassning till andra behov är svårt att avgöra. Det har heller inte gått att avgöra hur lämningens undersida ser ut avseende eventuella kölar och liknande.