Fartygs-/båtlämning (L1955:3158)

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, och Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser.

Vraket SMA 712:042 (fynd 18) frilades och undersöktes men konserverades eller tillvaratogs inte. Vraket har tolkats som resterna av en fiskebåt.
Status: Båten har varit omkring 9,5 meter lång. Skrovet var starkt flattryckt och syndes inte över mudderytan 35 cm ovan vraket. Köl, stävar och bordläggning var av ek, spant, kölsvin och garnering av furu. Ett och annat spant var dock av ek.

Kölstycket var ca 6 meter långt. Det hade kraftiga kantlister, som försvann mot kölens ändar, där samborden legat an direkt mot kölsidan, som saknade spunning. Båda stävarnas nedre delar var bevarade, och hade ungefär samma form. Förstäven var dock något mera fallande. I förstävens nedre del fanns ett stort ovalt hål, och i akterstävens övre del fanns runt hål. Båda stävarna hade spunning för bordhalsarna. Stävarna var fästade till kölen med en vertikal snedlask. Tätningen i laskar och spunning utgjordes av oslaget nörhår.

Spanten var ganska klena och satt med 45-50 cm:s mellanrum. Bottenstockarna och upplängorna var skarvade med horisontal bladlask. Vid sidorna om kölen hade bottenstockarna triangulära våghål.

Borden är 25-35 cm breda, tumstjocka på mitten och 1,5-2 cm tjocka vid kanterna, där de är ganska starkt lannade. De är fästade med klena tränaglar till spanten och inbördes sammanfogade med järnnaglar över fyrkantiga brickor på insidan. Borden har en rundad drevränna för tätningen av tvåslaget nöthår. Bladlaskarna i borden var tätade med nöthår eller fårull.

Kölsvinet är en furuplanka, som på mitten har en utsparad, tjock klamp med ett rektangulärt mastspår. Masthålet är placerat ungefär midskepps.

Av garneringen, som synes ha legat tätt, finns endast tre bräder kvar. Bordläggningen var inte på något ställe bevarad så högt upp som till essingen, som också den saknades.

Inuti båten låg ett närsänke av sten samt ett föremål av ben, som kan ha varit fastgjort vid essingen som slitageskydd vid inhalande av linor etc (status 1932-1934).