Fartygs-/båtlämning (L2013:5067)

Tradition: Historik: Ångfartygsaktiebolaget Södra Sverige grundades 1879, och Södra Sverige var aktiebolagets första fartyg. Hon gick i linjetrafik på traden Stockholm - Göteborg. Hon var värderad till 400 000 kr, men var oförsäkrad, varför aktiebolaget gjorde en stor förlist då hon gick till botten. Strax före olyckan hade hon dessutom byggts om, och med sin förnämliga inredning räknades hon som ett av landets modernaste passagerarfartyg. Bland annat hade hon utrustats med ny panna och maskin. Hennes längd hade utökats och passagerarutrymmena renoverats. Efter bärgningen visades Södra Sverige i befintligt skick på Stockholmsutställningen 1897, där hon blev en stor sevärdhet. Kungen gjorde besök ombord och ingenjören P.A. Waller fick motta Vasaorderns riddartecken. 1898 hade Södra Sverige renoverats och sattes in på linjen Stockholm-Kristiania. 1909 gick Rederi AB Södra Sverige upp i Sveabolaget och 1916 renoverades hon. 1946 såldes hon till det Panamaregistrerade rederiet Compania Rabano de Navigacion S.A och fick namnet San Dimitro. Detta rederi fraktade judar över Medelhavet och till Israel för den internationella judiska flyktingrörelsens räkning. Fartyget skrotades 1949 i Haifa. Händelseförlopp: Om kvällen vid tiden för förlisningen befanns sig merparten av de 60 passagerare i Södra Sveriges matsal. Kaptenen och andre styrmannen stod på bryggan. Plötsligt gick man rakt på Franska Stenarna, som man trott sig ha passerat. Man kommenderade genast back i maskin, men propellern befann sig redan över vattnet. Panik utbröt i matsalen, där möblemanget välts över ända vid grundstötningen. Passagerarna störtade upp på däck, där kaptenen lugnade dem med och förklarade att fartyget inte skulle sjunka. Stäven hade emellertid redan sjunkit djupt ned i vattnet, och de ombordvarande får vada för att samla ihop sina tillhörigheter. Medan man undersökte skadorna och vattendjupet och förberedde sig för att lämna fartyget i livbåtarna siktades tursamt nog den lilla lotsångaren Stockholm. Man blossade efter assistans och strax därefter kunde alla ombordvarande gå i livbåtarna och hjälpas över till Stockholm. Efter övertalning lämnade även kaptenen motvilligt Södra Sverige. Vid det här laget hade fartyget glidit av grundet och drivit mot Malmalandet. Vattnet stod redan över däck, och strax efter att de sista ombordvarande lämnat Södra Sverige reste sig fartyget lodrätt i luften och sjönk. Lotsångaren Stockholm var så liten att många av passagerarna måste bogseras i livbåtarna. Halv tre på natten nådde man slutligen Vaxholm, där alla tog in på hotell. Olyckan ansågs bero på att man haft svårt att bestämma sin sin position i mörkret. Skuggorna från Malmalandet hade fått styrmannen att tro att man gick närmare land än vad som var fallet. Vid grundstötningen trodde man således att man färdades i farleden, varför man först trodde att man stött på ett tidigare okänt grund. Förvirringen ökade av att Södra Sverige gled av grundet och drev vidare utan att de ombordvarande märkte det, varför Franska Stenarna inte längre kunde siktas då fartyget slutligen sjönk. Övrigt: På Sjöhistoriska museets modell av bärgningen i skala 1:75 kan man studera den tekniska lösningen. Man räknar 18 pontoner, 36 lyftkättingar och två bogserbåtar, Frej och Svante med kranar.

Orientering: Nämndöfjärden, Franska stenarna

Antikvarisk kommentar: Fartyget bärgat. Bärgningar: Befolkningen omkring olycksplatsen lär ha bärgat div möbler o dylikt som flöt omkring efter olyckan. Vrakets exakta position var emellertid okänd, men bärgningsångaren Belos kunde redan dagen efter olyckan finna en stävskena samt spår av bottenfärg på Franska Stenarna, varför man kunde bestämma platsen för grundstötningen. Man lodade och draggade så långt som 2 kilometer från platsen, och det tog nästan två månader innan man återfann vraket. Då man konstaterat att vraket låg på 57 meters djup gav såväl rederiet som bärgningsbolaget upp hoppet om bärgning. Ingenjören Per Aron Waller lät dock konstruera ett instrument för bärgning på stora djup, och man beslöt att testa denna uppfinning på Södra Sverige. 1896-1897 pågick bärgningen av Södra Sverige. Undervattensarbetet på det stora djupet utfördes med hjälp av den nykonstruerade Wallerska tuben, som bestod av ett långt rör, i vars nedre ände man kunde arbeta från en liten arbetskammare med observationsfönster och armar med gripanordningar. Sedan man med hjälp av den Wallerska tuben lyckats fästa krokar med lyftkättingar i ventilerna, kunde man sedan med hjälp av pontoner lyfta fartyget och i etapper flytta det till grundare vatten. När haveristens masttoppar bröt vattenytan avsändes telegram till kungen, och några dagar därefter, den 27 maj, var bärgningsarbetet avslutat. På grunt vatten, i sundet mellan Nötholmen och Hölö rensades fartyget från dy och samtidigt tömdes hon på föremål. På platsen hittades senare mindre föremål som rensats ut ur vraket. Se även kartskiss.