Hamnanläggning (L1955:3136)

Status: Norra stenreveln
Anläggningen är i sin yttre, längsta del över 100 m lång och har en bredd om ca 10 m. Den är utförd som två armar, som utgör en rät vinkel i förhållande till varandra och sträcker sig mellan Ekudden och Ekedal. Den vattenyta den omringar omfattar flera 100 kvadratmeter. Den största delan av anläggingen ligger idag under vatten. Vid lågvattenstånd sticker fyra små stenöar upp över vattenytan i den yttre delen. Vattendjupet på dess yttersida är idag 1-2,5 m och på dess insida vid lågvatten 0,7-1,5 m. Blockstorleken varierar mellan 0,2-1,5 m. Blocken ligger oregelbundet men avgränsningen mot övriga botten är förvånandsvärt skarp. På några ställen tycks större stenar ha fallit ut från reveln på dybotten. I ändarna på reveln tilltar frekvensen av mindre stenar. I de två yttersta av de fyra stenöarna förekommer grus och sand mellan stenarna. Bergarterna i formationen består av rödaktiga graniter med vissa inslag av dioriter och diabaser.

Östra stenreveln
Även ost om Bossholmen sträcker sig en ca 150 m långstenrevel på 1,5 meters djup. Blocken i reveln har en diameter på upp till 4 m.

Västra stenreveln
Den västra reveln skiljer sig från de övriga genom att den ligger i anslutning till berghällar vid norra udden av en liten ö mellan Bossholmen och fastlandet.

(status 1985-1989).
Bärgning: De tre stenrevlarna kom att uppmärksammas 1975 i samband med att SSHM gjorde en besiktning av "Oskarshamnskoggen" (SMA 6241:007), som låg i anslutning till densamma. Då undersökningarna av "Oskarshamnskoggen tog fart på 1980-talet kom stenanläggningarna att undersökas närmare. Både geologer och arkeologer från Stockholms universitet rekognoserade lämningarna. Geologer bedömde att den västra och östra stenreveln var naturbildningar, medan den norra reveln tolkades som en påbyggnad av en naturlig ås. 1885 upprättades en planskiss över den norra stenreveln och en profil grävdes för att dokumentera lagerföljden.

Anläggningen har tolkats som lastkaj, eftersom ön Bossholmen utgjort en naturlig vågbrytare utanför densamma. Man har velat tolka platsen som en utskeppningshamn för sill, och satt den i samband med hansans handelsintressen.

Den historiska, topografiska och arkeologiska situationen i trakten påminner om den vid Kivik, varför anläggningen har jämförts med den anläggning som finns i Kiviks hamn (SMA 839:031).
Övrigt: Det äldre namnet på ön Bossholmen var Busholmen. Enligt ortnamnsforskare är det sannolikt att ön under medeltiden kallats Busaholmen, vilket skulle komma av "busa", beteckningen på ett under medeltiden vanligt handelsskepp.

Innanför Bossholmen ligger en fjärd som förmodligen tjänat som ankarplats. Forskare har även framkastat teorin att det under medeltiden skulle ha funnits en betydelsefull handels- eller fiske plats i omgivningen och att fjärden skulle ha fungerat som omlastningshamn. För denna tolkning talar de stenbarriärer som anlagts i vattnet utanför Bossholmen. Dessutom skall stora fiskelägen ha funnits under 1200-talet på öarna Furö och Runnö utanför kusten.

Ortnamnet Grimskallen utanför nuvarande Oskarshamn stödjer också teorin, då namnet enligt ortnamnsforskare syftar på ett hamnmärke, som köpmännen satte ut utanför de hamnar där de verkade.

Sydväst om Bossholmen och stenreveln ligger en numera uppgrundad och utfylld lagun, som kallas Stora Höl. Enligt en lokal tradition har den varit en gammal hamn, och flera vrak skall ha påträffats i dess vatten. Höl är ett allmänt sydsvenskt dialektord av det germanska hjula och betyder fördjupning eller utvidgning i sjö eller å.
Byggnadsteknik: Den västra och östra stenreveln har av geologer bedömts som naturbildningar, medan den norra reveln tolkas som en påbyggnad av en naturlig ås. Förmodligen har man använt sig av stenfyllda träkistor.
Byggmaterial: Sten