Fartygs-/båtlämning (L1955:3141)

Status: I bevarat skick var vraket omkring 11 meter långt och 4 meter brett. Fartyget beräknas ha varit omkring 12,8 meter över stäv. Styrbords bog vilade mot en påle, som kan ha tillhört en spärr (se SMA 712:014). Spantändarna stack upp ur mudderytan. Fartyget var helt av ek. Botten var rundad midskepp, men var ganska skarp mot för och akter, särskilt mot akterskeppet.

Kölen var 9,2 meter lång och är T-formad, med häl i aktern. Mot aktern försvinner kantlisterna och en spunning tar vid. Kölen var inte fästad vid bottenstockarna. Av förstäven fanns det tre delar kvar. Dessa har varit ihoplaskade. Förstäven har varit rak nedtill ooch något bakåtsvängd upptill och har en jämn spunning. Akterstäven, som inte var bevarad, har varit tappad till kölen.

Bottenstockarna har liggande rektangulär sektion och är ganska grova. De är placerade med ca 40 cm mellanrum. Vid sidorna av kölen har de rundade våghål. Upplängarna, som är förenade till bottenstockarna med liggande snedlaskar, är klenare.

Borden är knappt tumstjocka, och bredden varierar mellan 20-30 cm. På mitten har de flesta borden en tjockare rygg i utsidan. Borden har drevränna för tätningen av tvåslaget nörhår. Bladlaskarna i borden var tätade med mossa. Borden var sammanfogade med klinknaglar av järn med fyrkantiga nitbrickor på insidan. Bordläggningen var inte på något ställe bevarad upp till relingen. I de bevarade hålen fanns inga hål för genomgående tvärbalkar, och några sådana fanns ej heller bevarade. Dylika kan dock ha funnits högre upp i fartyget.

Kölsvinet är 6,7 meter långt. Det är som grövst något för om mitten, vid det rektangulära mastspåret. Vad mastspårets aktra hälft fanns ett bredare hak, som kan ha burit en stötta till en tvärbalk eller varit till nytta vid fastkilning av masten.

Av garneringen fanns endast några få bräder kvar. Den längsta har samma längd som kölsvinet.

I vraket hittades några rester av skor samt, under kölen, en kruka av stengods samt skärvor av svartgods.

Under skrovet, vid styrbordssidan, låg även ett stockankare, som bör vara vara tidigare än vraket (status 1932-1934).

Datering: Skofynden i vraket talar för en medeltida datering. Att döma av djupläget, jämfört med övriga vrak i Slottsfjärden, samt skeppsbyggnadstekniska drag har man bedömt att varket inte är yngre än från 1500-talet. Förmodligen kan vraket dateras till medeltidens slut.

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, coh Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser. Vrak SMA 712:030 (fynd 6) påträffades nära SMA 712:016 (fynd 1).

Vraket dokumenterades och vrakdelarna märktes upp och flyttades till källaren i Kalmar slott. Vraket är inte konserverat.