Fartygs-/båtlämning (L1955:3092)

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, och Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser.
Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, och Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser.

Fynd 22, en del av en köl samt två borddelar, påträffades vid grävning av ett dräneringsdike innan undersökningarna på 1930-talet. Eventuellt upptogs då de övriga delarna av vraket.

Status: Fyndet utgörs av ena änden av en köl samt undre delen av änden av ett bord samt halsen av ett sambord. Såväl köl som bord är av ek. Kölen är djupt urholkad på ovansidan och har inte haft någon stråkköl. Lasken till stävenhar hållits ihop av tränagel och spik. För sambordens halsar finns en grund spunning i kölstycket, och man kan se att spunningen fortsatt uppåt på stäven.

Borden är 10 mm tjocka på mitten och tunnare mot ändarna. De har drevränna i nedre kanten för tätningen av nöthår. På det ena bordet syns rester av klinknaglar av järn, som klinkats på utsidan över fyrkantiga eller runda brickor. Sambordshalsen har avtunnats så att bordets yttersida legat jämns med stävens utsida. Detta bord har varit fästat till kölen och till nästa bordgång med små tränaglar, som sitter på omkring 15 cm mellanrum. Till kölen har det dessutom varit fästat med samma slags järnnaglar som det funnits på det andra bordet. Järnnaglarna har haft ovanligt små huvuden.

Varken på kölstycket eller på borddelarna syns spår av förbindningar med spant. Dessa måste ha suttit glest.

Båten kan knappast ha varit större än 3-4 meter. Den förefaller ha varit smäcker och välarbetad (status 1932).