Fartygs-/båtlämning (L1937:7597)

Händelseförlopp: Clodian totalförliste med man och allt. Kaptenen och stewarten Carl Johan Jacobsen drev livlösa i land i en skeppsbåt och jordfästes på kyrkogården i Nordmaling. De övriga omkomna påträffades ej. Fartygsrester, tomma skeppsbåtar, klädespersedlar och sjömanskistor hittades senare längs Kylörnskusten. De första dagarna efter förlisningen låg fartyget kvar vid Lördagshällan, men efter en vecka hade fartyget sjunkit.

Status: En stor del av vraket med stenbarlast och en del av riggen ligger sjunken på 2 - 5 meters djup (enligt Tullkammaren 1895).

På vrakplatsen finns två ankare samt huvudankaret. Omkring dessa ligger högar med stora koppar- och mässingsspikar, ca 4 dm långa. Under huvudankaret ligger en liten järnkanon, som antagligen använts som signalkanon. Delar av riggen, såsom block och jungfrur samt ett blad från en mässingspropeller har även iakttagits (status 1976).

Sportdykare från Umeå har påträffat många delar från fartyget, bl a en liten signalkanon, ett ankare och bronsbultar m m.

Övrigt: En senare uppgift om djupförhållande är 27 m. Lördagshällan har genom åren krävt många människors liv, varav ett tjugotal är kända.

Annan uppgift om förlisningsdag är den 9/9.

På Norskt sjöfartsmuseum finns en målning från 1892 av Clodian. En ilandfluten galjonsfigur, som liknar Clodians, finns på Västerbottens museum.

Annan uppgift om ägare: D H Johannesen enl Umebladet 23 sept 1895

Källor: Umebladet, Norsk Sjöfartsmuseum, sportdykaren Erik Bjurström.

Vid begravningen av de två återfunna sjömännen upplästes följande för tillfället författade verser:

Det var natt och stormen röt,
Sjön gick hög och Wågen bröt,
Utav misten skäret täcktes.
Skeppet hastigt redlöst blef,
Stötte på de fasta ref,
Slogs omkull och sönderbräcktes.

Så sig låter tänkas wäl
ha gått till, fast ingen själ
Bergad blef att det förklara.
Huru man för lifvet stred,
hur man drogs i hwirfweln ned,
Ingen tid skall uppenbara.
Men utöfwer mörka djup
Dref iland en ensam slup
utan åror. Twenne döda
har han genom storm och natt
Undan böljors famntag att
Öka kyrkogårdens gröda,

Söner av wårt broderland
funno så en fjärran strand,
Der de i lugn kunde hwila,
När vi nu dem gömma här,
Ifrån hem och hjertekär
Många sorgsna tankar ila.

Ännu ej försports ett ord
Om de öfriga ombord,
hwilka dödens lie slagit.
Hwar de ligga ingen wet
det är hafwets hemlighet
Må dem Gud upp till sig tagit!

Må han de beklämdas bröst,
hwilka ljuda efter tröst,
Med det löftet nådigt lifwa,
Att ur djupet af ett swall
En gång sjelwa hafwet skall
Sina döda återgifwa.