Fartygs-/båtlämning (L1955:3145)

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, och Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser.
Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, och Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser.

Fynd 24 hittades under vraket SMA 712:020 (fynd 2).

Status: Fyndet utgörs av ett stycke av en stäv, som var försedd med två avtrappningar i inre kanten. Upptill var den avbruten, och i brottytan syndes två hål, som haft ca 26 mm:s diameter. I nedre ändan har stävstycket en kort, vertikal snedlask för kölens anslutning. I lasken sitter rester av spikar. Nedtill har stäven två avtrappningar, och längs dessas konturer finns infällningar för de två nedre gångbordens halsar. I spunningen sitter rester av ett stort antal spikar, med vilka borden varit fästade. Den nedre spunningen har fortsatt på kölen. För de övriga bordgångarna finns inte några infällningar, utan dessa har varit spikade helt utanpå stäven. På ena sidan av stävens nedre del, utanför bordspunningarna, har en tunn latta varit spikad för att avhjälpa skevhet i formen. Till följd av detta är spunningarna här grundare än på motsatta sidan. Varje bord förefaller förefaller ha nått ut till stäven.

I samma område hittades även ett spantstycke av ek med klinkhak (status 1932).