Fartygs-/båtlämning (L1982:8536)

Statens ma­ritima museer (SMM) utförde i september 2016 en besiktning av en fartygslämning vid Härnö, Strängnäs kn. Besiktningen och de dendrokronologiska analysen visade att fyndet är ett stort klinkbyggt skepp som da­terats till 1780-tal och således utgör en fornläm­ning enligt Kulturmiljölagen. Skeppet har sannolikhet varit ett kraftigt byggt lastskepp väl lämpat för dryga laster som bl.a. järn.

Fartygslämningen påträffades av en privatperson som anmälde fyndet till Statens ma­ritima museer och Länsstyrelsen. De till anmälan bifogade bilderna och filmerna antydde att lämningen kunde vara av relativt hög ålder varför Länsstyrelsen beslutade att SMM skulle utföra en besiktning på platsen. Det aktuella undersökningsområdet är beläget vid Stora Härnöns västra strand, ca 2 km ost Mariefred. Vattendjupet i området är mel­lan 1,5-5 m.

Fartygslämningen ligger nära den nuvarande strandlinjen nedanför en liten höjd benämnd Matkulla i Här­nöängens naturreservat. I direkt närhet till vrakplatsen finns rester av en smedja. Smedjan är troligen inte samtida med skeppet eftersom den saknas på kartorna från 1700-talet och 1800-talet, men det kan trots det inte uteslutas att den är något äldre än den första avbildningen på kartan från tidigt 1900-tal.

Besiktningens syfte var dels att ta reda på om den påträffade lämningen utgör en fornlämning, dels att genomföra en mindre undersökning av lämningen för att försöka utröna vad det är för slags skepp och vad det har använts till. Undersökningen bestod av visuell besiktning samt enklare dokumentation i form av uppmät­ning, fotografering och filmning. Dessutom togs 5 träprover som skickades på dendrokronologisk datering.

Det som återstår av fartygslämningen är bottnen och botten­stockar, samt akterstäven med spår av rormaljor. Man kan följa lämningen ett femtontal meter innan det gradvis försvinner med avtagande vattendjup. Lämningen är ca 15-20 m l och 5-7 m br. Någon förstäv går inte att identifiera. En del skeppsdelar verkar ha flyttats ur sitt ursprung­liga läge, sannolikt på grund av det ringa djupet, vilket har gjort delar av lämningen åtkomligt för is. Stävar och bottenstockar tycks, i de fall där detta undersöktes, ha utgjorts av ekträ medan bordläggningsplankorna har varit av furu. Bot­tenstockarna är mycket kraftiga, medan bordläggningen även med hänsyn till dess erode­rade tillstånd, synes ha varit förhållandevis tunn. Skeppet kan ha använts under lång tid innan det sjönk eftersom en lagningslapp av trä återfanns på insidan av bordläggningen. Dessutom påträffades tre blyplåtar med spikhål längs kanterna, som även de kan ha använts som lagningslappar. Ett flertal handslagna tegelstenar som hitta­des i vraket kan vara resterna av byssen ombord, alternativt rester av en tidigare last.

Vid den arkeologiska besiktningen togs fem prover för dendrokronologisk datering, tre på intimmer och två på bordläggningen. Av dessa var det endast de två proverna på bordläggningsplankorna som hade tillräckligt många årsringar för att kunna dateras. Byggår bedöms till ca 1780. Mellan bordläggningen, kölen och bottenstockar påträffades en del fragment av keramik, som tros ha tillhört fartyget.

Fyndmaterialet som dokumenterades vid den ar­keologiska besiktningen utgjordes av bl.a. grönglaserade rödgodsskärvor, del av trefotsgryta i rödgods, järnslagg, två blyplåtar i anslutning till akterstäven och en glasbutelj. I anslutning till fartygslämningen hade uppgiftslämna­ren tidigare påträffat ett rostigt järnföremål, som inledningsvis tolkades av upphittaren som ett möjligt svärd, samt en stor järnring vars funktion inte kunnat identifieras.
Det avlånga järnföremålet och de övriga fynden har återdeponerats efter dokumenta­tion i form av fotografering.