Runristning (L2009:4657)

1) Sten med tradition, granit, 1,7x1,15 m (V 10cg N-Ö 10cg S) och 0,3 m tj. Stenen ligger som förstärkning av brukningsväg. 8 m S15cg V om nr 1 är: 2) Sten med tradition, granit, 1,9x0,8 m (Ö 30cg N-V 30cg S) och 0,35 m tj. Stenen ligger uppkastad på krönetav en schakthög från den fördjupade ån. Båda har ingått i nu riven bro. Båda stenarna är påfallande runstensliknande. Enligt I Andersson i Färjestaden har undersökningar företagits av Runverket av den större stenen (nr 2), inga runor återfanns dock. Enligt Harald Nilsson, Valla har båda stenarna vänts av ortsbefolkningen utan resultat. Nilsson säger sig dock veta var en förkommen runstenfrån Lönnbro (Ög 226?) finns men har lovat att ej yppa detta. Den ligger i en trappa i brons närmaste grannskap. 3) Vägbank, 40 ml (N 10cg Ö-S 10cg V), 8-9 m br och intill 0,6 m h. Övertorvad med i ytan enstaka stenar, 0,2-0,6 m st. Banken går över själva lerbottnen och övergår i den högre sluttningen mot S i äldre brukningsväg. Inom streckat område finns där sannolikt rester av 4) hålvägar i 2-3 parallella linjer, nu dock svåra att skilja från diken efter nedlagd åker. Åt N är brukningsvägen nedskuren mellan hällklackar invid nr 349, i övrigt ser den ut som vanlig äldre brukningsväg (nu knappast använd). Över ån har tidigare legat en bro. När denna revs är ej bekant (möjligen vid utdikning av den plana slätten bort mot Hylinge-Gårdsjö?). På platsen ligger nu en träspång. Bron fanns tydligen vid Nordenskjölds och Säves besök på 1860-talet men runstenarna sågs då ej här. Nr 133 uppges då förut ha stått på åns NÖ sida vid bron. Enligt rannsakn. och Peringskiöld fanns den på "löten" vilken måste avse sankmarken vid ån. Enligt samma källor fanns ytterligare minst en runsten i bron (Ög 226) och möjligen ännu en (Ög 227). Att en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev 3 runstenar torde därför få avses säkert. Vägbanken bör därför också anses som fast fornlämning.

Ög 226 och Ög 227 avser en och samma runsten (Källström 2019). Inskrift: ”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”