Röse (L1960:2194)

Röse, undersökt och borttaget, minst 16 m diam och 1,5 m h, av i regel 0,2-0,4 m st stenar. Mittparti med tydligt välvd form. Utanför detta finns ett troligt brätte runt hela röset. Ingen kallmurad sida kunde ses. Röset "flyter" ut åt S och Ö, ned på de lägre liggande platåer som finns här. I sin helhet ger röset ett välbevarat intryck. N därom är en mindre stensättning, 1,5 m i diam (tidigare beskriven som ett råmärke?). På lägre platåerna S och Ö om röset finns stenpackningar i tunna jordlager.

Sensommaren 2017 undersöktes Lundby 5:1, ett mellan 17 och 20 meter stort röse, och 5:2, en mindre skadad stensättning. Fornlämningarna låg på toppen av ett berg med vid utsikt över Göta Älvs mynning och öppet hav. Röset dolde en yttre kantkedja påbyggd med kallmur som omslöt en avlång kallmurad konstruktion, ett ”rum” i rösets centrum. Innanför ”rummets” väggar fanns en stenpackning uppblandad med bålrester efter en kvinnas kremering. Bland bålresterna fanns sädesoffer. En äldsta 14C-datering på bränt ben gav yngre bronsålder, flera dateringar på kol och skalkorn hamnade i förromersk järnålder. Under romersk järnålder utfördes en sekundärbegravning, för övrigt rösets enda säkerställda gravgömma. Begravningen, en flack grop med en mindre mängd brända ben, inslag av harts och ett fragmenterat järnföremål, sannolikt en kniv. Rummet” kan ursprungligen ha varit ett långröse från äldre bronsålder som återaktiverats och byggts om i yngsta bronsålder/förromersk järnålder. Röset beskrevs före undersökningen som ett typiskt bronsåldersröse, beläget utmed Bronsålderssundet som i forntiden delade Hisingen i två delar. Det skulle dock visa sig att rösets monumentala utseende skapats först i sen förromersk järnålder.