Fartygs-/båtlämning (L1955:3091)

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, coh Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser.

Vraket SMA 712:037 (fynd 13) påträffades intill två stenkistor, tolkade som äldre förtöjningsplatser (se SMA 712:014).

Vraket dokumenterades, märktes upp och tillvaratogs i sin helhet. Vrakdelarna förvarades i Kalmar slotts källare i väntan på konservering. Vrakdelarna kom efter konserveringen att kvarligga i slottets källare.

Vid utgrävningen tolkades vraket som en lodja, och föreslogs vara en av de lodjor av ek som amiralitetskollegiet beställde av Cornelius Jacobsson i Tjust 1653. Att fartyget skulle vara en lodja stödjs av skrovformen, mastens placering samt spantens utförande.

Status: Skrovets längd in situ var 12,6 meter, och fartyget uppskattas ha varit ca 15 meter långt. Fartyget förefaller ha haft bred bog och avsmalnande akterparti. Endast en mast har funnits, och denna stod ovanligt långt akteröver. Rester av tät garnering av furu finns. Alt virke i övrigt är ek.

Kölen är gjord i ett stycke, 10,9 meter långt. Akterstäven, som saknades, har varit fästad i ett 18x 4 cm stort tapphål. Ett resningstimmer finns kvar på kölen. Kölen har T-formad sektion, och samborden har varit spikade till kantlisterna. Mot aktern försvinner kantlisterna och ersätts av en grund spunning. Kölen avslutas akterut med en avsneddad häl. Den svängda förstäven, av vilken den nedre delen finns kvar, är hela 45 cm bred. Den har spunning för bordkammarna.

Spanten är oregelbundna, i särskilt upplängorna är placerade lite hur som helst. De är inte laskade till bottenstockarna utan lagda om lott bredvid dessa. De nedre ändarna är tvärt avkapade. Någon förbindning mellan bottenstockar och upplängor finns inte. Båda har liggande rektangulär sektion. Spantens form visar att fartyget varit nästan flatbottnat och slaget har varit skarpt.

Borden är ungeför tumstjocka och i medeltal 15 cm breda. De är fästade till spanten med naglar av en och inbördes sammanfogade med järnnaglar. Tätningsmaterialet var oslaget nöthår. Någon egentlig drevränna fanns ej. Borden är ganska mycket lannarde och smalare i kanterna. Längdskarvningen har gjorts med bladlaskar. Bordläggningen var inte på något ställe bevarad ända upp till relingen.

Kölsvinet består av en kraftig, bred ekplanka, som dymlats till bottenstockarna. Närmare aktern på fören låg över plankan tre hopfogade klampar, som bildade ett rätvinkligt kryss. Den grövsta, som låg tvärskepps, hade ett nästan kvadratiskt, 8 cm djupt hål för masten.

Garneringen utgjordes av tätt intill varandra liggande furubräder, som var 2,5-3 cm tjocka. Dessa var spikade till spanten. Om garneringen täckt hela insidan eller endast botten går ej att avgöra.

I vraket påträffades ett klot, en blockskiva samt en jungfru från riggen. I vraket hittades också keramikfragment samt en grön fönsterruta med rombisk form(status 1932-1934).
Datering: Att döma av vrakets djupläge (det överlagagrade delvis bord från vrak 712:037) bör det ha sjunkit efter 1600-talets andra hälft. Ett fönsterglas som påträffades i vraket kan gärledas till renässanstid. Omedelbart under vraket låg ett fat som synes vara från 1600-talets förra del.