Publicerad av: Länsstyrelsen Dalarna
Geografisk plats: Idre socken, Dalarna
Område med flottningsanläggningar, ca 185 x 40 m (NV-SÖ) bestående av minst 5 ledarmar utmed kanterna av 1 kanalisering. Ledarmarna, delvis av rensvallskaraktär, är ca 10-180 m l (NV-SÖ), 1-6 m br och 0,2-4 m h av 0,05-0,8 m st sprängsten samt mindre mängd natursten. Ett par av ledarmarna har träkistor med knuttimrade stockar, 0,2-0,3 m tj, delvis vilandes på tvärt lagda 0,1-0,2 m tj stockar. Kanaliseringen är ca 180 m l, 3-5 m br och 0,2-2 m dj och är sprängd genom berghällar. Ledarmen på väster sida av vattendraget har ett genombrott ca 90 m nedströms uppströms ände, troligen resultat efter fiskvårdsåtgärd.
Terräng: Småkuperad stenig/bergig moränmark/ myrmark med inslag av isälvssediment. Skogsmark (blandskog )
Antikvarisk kommentar: Stråfulan blev allmän flottled 14 maj 1919 och sträckte sig från Tittjärnsdämningen till utloppet i Fululälven. Stråfulan avlystes som allmän flottled 17/10 1959. Under 1870-1875 började Fuluälven att flottas mer varaktigt genom att avverkningar kom igång på de skogar som skiftades 1871. 1879 begärde att länsstyrelsen skulle förordna förrättningsman för fastställande av bestämmelser och taxa för flottning på Fuluälven från gränsen mellan Särna och Transtrands socknar. I protokollet finns en förteckning över redan utförda och föreslagna nya arbeten för flottningsanläggningar. Fuluälven hade förklarats som allmän flottled år 1884 från gränsen mellan Transtrands och Särna socknar. Det nämns att husbehovsflottning fick fortsättningsvis försiggå, vilket antyder att den hade viss betydelse. Ovan sockengränsen hade Fuluälven drivits som enskild flottled. 1909 hölls syn för inrättande av allmän flottled i Fuluälven inom Särna socken. Då var de gamla flottledsbyggnaderna starkt förfallna. 1894 avsynades de flottledsarbeten som utförts sedan år 1880. Fulan blev allmän flottled från november 1911 från och med Mellersta Fulusjön till gränsen mellan Särna och Transtrands socknar, där allmän flottled vidtog. I samband med det skedde det ombyggnad och reparation av dammarna vid Mellersta och Södra Fulusjöarna. 1920 avsynades leden och förklarades upplåten till allmänt begagnande år 1921. Interimsflottningar hade då bedrivits sedan 1914. Under 1890-talet etablerades flera sågverk och andra träindustrier i Västerdalarna när järnvägarna drogs fram genom området. Detta ledde till ett ökat behov av virke. Stråfulan är ett biflöde till Fulan/Fuluälven som rinner ut i Västerdalälven, en av Sveriges äldsta kända flottleder. 1554 skrev kung Gustav Vasa i ett brev att tiondet för allmogen i Malung och Lima borde betalas i ved i stället för spannmål eller pengar. Leveransen av virke, via flottning, från Västerdalarna till gruvorna var väldigt betydelsefull och del av skatten. Under 1600-talet blev flottningen mer organiserad och det första dokumentet om ordnad flottning i större skala (ej husbehov) i Dalarna och Västerdalälven är från år 1631. Västerdalälvens Vedkompani bildades år 1649 och fick kungligt privilegium samt ensamrätt att upphandla virke i Västerdalarna. Det anges att man sprängde eller "brände" sten i forsar och byggde stenkistor, troligen från 1600-talets andra hälft och framåt. Den äldre flottningen fram till 1800-talets mitt var främst för att transportera ved och virke till Falu Gruva och till viss del även sågverk, däribland Domnarvssågen. Från 1850-talet ökade flottningen på Västerdalälven och flottledsbyggnaderna blev mer omfattande.
Har du mer information om denna kulturlämning? Logga in för att lämna en kommentar.