Strandskoning i form av mjågning, ej avgränsad men minst 10 meter l (NNÖ-SSV) och uppskattningsvis ca 1-1,5 m br bestående av flera parallella rader, minst 2-4, av stående nedslagna träpålar, ca 0,05-0,1 m tj, utmed SÖ stranden av vattendraget. Mellan pålarna syns stenar. Enligt uppgift ska det vara synligt utmed en sträcka av minst ca 25 meter. Vid besiktningstillfället var stora delar fortfarande täckt av is och snö. Därav av okänd utsträckning. Lämningen är ej avgränsad och kan vara delvis dold under mark samt vatten.
Terräng: Sandig brant slänt mot vattendrag. I övrigt flack sandig sedimentmark inom stadsbebyggelse.
Antikvarisk kommentar: I samband med de kraftiga erosionsförhållanden som förekommit genom tiderna på platsen har man behövt skydda bebyggelse, däribland kyrkan. Detta gjordes främst genom mjågning, vilket är en strandskoning bestående av träpålar, sten och rismattor. Det är oklart när dessa började anläggas, men enligt traditionen skall det närliggande minnesmärket, L2000:5624, indikera att den första strandskoningen till skydd för kyrkan utfördes år 1620. Sockenstämmoprotokoll från början av 1660-talet nämner skyddsåtgärder mot älverosionen som skulle utföras med bland annat pålar, sten och ris, så kallad mjågning. År 1797 anges i lagmansrättens dom att samtliga ägare av roterad jord inom Mora socken var skyldiga att verkställa och underhålla strandskoning mot Dalälvens skärning. I ett dokument från år 1782 anges fyra mjågbyggnader för kyrkans skull som var totalt ca 2076 alnar, ca 1230 meter. En kunglig förordning upphävde de jordägande böndernas skyldighet att verkställa och underhålla strandskoningar år 1886. Det finns uppgifter om man utfört strandskoning under bland annat 1920- och 1930-talet av liknande karaktär dvs mjågning med pålar, sten och rismattor. Enligt uppgift förekommer även strandskoning i form av mjågning bland annat vid Broåkern, på andra sidan vid Tuvan och även i Långlet.
Har du mer information om denna kulturlämning? Logga in för att lämna en kommentar.