Fartygs-/båtlämning (L1982:8594)

Statens maritima museer (SMM) utförde i juni 2017 en arkeologisk utredning i en del av Nyköpingsån, Nyköpings kommun. Utredningen omfattade ett 200×40 m stort område av ån. Vid västra åkanten påträffades en stenpackning med inslag av tegel, som utgör resterna av en sten­kista. I anslutning till stenkistan påträffades ett antal pålar, som tillsammans med stenkistan har ingått i en mindre hamnanläggning. I vattnet finns dessutom ett antal mindre pålar/ störar, som bildar en rad längs åstranden. Pålar/störar finns både uppströms och nedströms hamn­anläggningen, och på motsatt sida ån. Pålarna har troligen använts i samband med fiske. Två av dessa pålar har daterats till medeltid och utgör fornlämning. Därutöver påträffades en båtlämning av typen eka, som skeppstekniskt bedöms kunna utgöra fornlämning. En 14C-analys har daterat ekan till 1600-1900-tal. På land, bara några meter från stenkistan i vatt­net, påträffades en stenpackning som möjligen kan vara en husgrund, eller mer troligt, rester av ytterligare en stenkista. Objektet har inte lokaliseras på historiska kartor. Stenkistans status som fornlämning är osäker. Det största vattendjupet i utredningsområdet var 4,5 m.

Fartygslämning
Resterna efter en liten roddbåt. Lämningen, som ligger i en svag sluttning på ca 3-4 m djup, var knappt synlig ovan sedimenten. För att kunna avgöra konstruktion och even­tuellt åldersbestämma båtlämningen, avlägsnades de ytliga, lösa sedimenten. Lämningen är orienterad med aktern mot land och står kölrätt. Kölens längd uppmättes till 3,44 m. Bevarad bredd på båten vid tredje bot­tenstocken förifrån är 1,12 m, men båten har ursprungligen varit bredare. Kölen är av allt att döma en T-köl och är svagt böjd. Lasken mot den försvunna förstäven, är en vertikal snedlask. Ak­terstäven består av en akterspegel, vars nedre del fortfarande sitter kvar. Två till tre bordgångar är delvis bevarade och sitter kvar på ursprunglig plats. Båten är klink­byggd, vilket innebär att bordplankorna är fästade i varandra omlott. Fastsättningen har bestått av spik, som har böjts tillbaka i träet på insidan. I området kring båten finns brädor och klenare tim­mer. En bit utanför lämningens babordssida finns en bordplanka, som möjligen hör till båten. I aktern sitter en lagningslapp påspikad över en spricka i vad som troligtvis är styrbords sambord. Alla spi­kar i båten har rostat bort. Sju smäckra bottenstockar är bevarade, vilket förmodligen är samtliga. På den tredje bottenstocken förifrån observera­des, över kölen, en horisontell snedlask, som har förenat bottenstockens två delar med varandra. Bottenstockarna har varit fastsatta till borden med trädymlingar. Att bedöma ålder på småbåtar genom skepps­teknisk observation är svårt, då denna typ av far­tyg är mer tidlösa än större båtar och skepp. Att enbart genom skeppstyp sluta sig till om båtläm­ningen utgör fornlämning eller inte går därför inte att göra. Två ¹?C-prover från bordläggning res­pektive bottenstock har daterat vraket till perioden 1664 till tiden efter 1950. Baserat på nedbrytningen av virket, stratigrafi och skeppstekniska bedömningar (omböjda järn­spikar i stället för nitar av järn eller kopparnitar, ak­terspegel i stället för spetsgattad akter etc.) kan man sluta sig till att ekan sannolikt hamnade på platsen någon gång under perioden 1700-tal-1900-tal. Varken utifrån skeppsteknisk observation, ned­brytningsgrad, stratigrafi eller ¹?C-datering, kan man med säkerhet fastställa om båtlämningen är en fornlämning. Samtidigt indikerar utseendet att den har en viss ålder. En möjlighet till en snävare datering kräver friläggning av båten och dendrokronologiska prover. Båtlämningen bedöms i detta skede därför som en möjlig fornlämning.