Fartygs-/båtlämning (L1982:3394)

Händelseförlopp: Idogheten avseglade från Västerås om eftermiddagen den 13 oktober 1826. Det blåste en frisk ostsydostlig vind och regnade. Fartyget kryssade förbi Hästholmarna och passerade Skärplingen. Här började vinden vrida mot väst, vilket var gynnsamt för den vidare färden mot Stockholm. Strax innan sju på kvällen var man vid Aggarön. Vinden var då fullt västlig. Det började klarna upp och månen lyste över vattnet. Då vädret var vackert och vinden fördelaktig beslöt skepparen att man inte skulle ankra upp för natten vid hamnen på Aggarön, utan fortsätta över Granfjärden för att snabbare komma fram till Stockholm. När man kommit en och en halv fjerdingsväg (drygt två sjömil) ut på Granfjärden blåste det plötsligt upp till nordvästlig storm. Sjön började skölja över fartyget och skepparen befallde då att luckorna skulle täckas. För att de skulle vara så täta som möjligt lade man stångjärn på dem. Vinden fortsatte att öka, och 5 minuter senare sprang klyvarbommen, och bom och klyvarsegel fick bärgas. Fartyget lydde dock fortfarande roder, och man pumpade henne läns. I en häftig by bröts sedan storbommen av, och fartyget, som inte längre kunde styras, vräktes vind för våg. För att rädda fartyget kastade man den större draggen, och skulle just börja ta ned focken då fartyget började sjunka. Idogheten sjönk så snabbt att skepparen, soldaten Bergqvist samt en karduansmakaregesäll hamnade i vattnet. Bergqwist hade lyckligtvis innan lyckats lossa fånglinan till båten, och från vattnet fick han tag i linan och lyckades tillsammans med skepparen och karduansmakaregesellen ta sig upp i båten. Man såg ingen av de övriga ombordvarande i vattnet, men hörde deras rop. Huruvida även de hamnade i vattnet eller om de aldrig hann lämna fartyget är osäkert, men de två matroserna och fyra passagerna, en soldat, en diversehandlare hans hustru och piga, överlevde inte förlisningen. Men en åra förde de överlevande båten till "Kjörgårds udden" vid Fogdön, där de blev mottagna av en torpare under Hässelbyholm. De fördes seglades sedan vidare av en torpare från Hallingen, och ankom till Stockholm vid 3-4 tiden på morgonen. I sjöförklaringen intygade samtliga överlevande att fartygets rigg varit i gott skick, att hon inte varit överlastad och att olyckan helt och hållet berodde på den oförutsedda stormen.
Övrigt: Efter olyckan inleddes i Västerås en rättegång med godsägarna till den förlorade lasten, vilka krävde ersättning, som kärande part och Västerås stads hela borgerskap som svarande. Stämningsmemorialet upplystes bl.a. från Domkyrkans prediksstol, men domstolen förklarade att det inte tillkom dem att behandla målet. Man tvistade sedan i 9 år om det rätta forumet för målet och de rätta svarandena.
1835 begärde bruksägarna 16000 riksdaler banco, som ersättning för värdet av den förlorade lasten inklusive ränta och rättegångskostnader. Detta eftersom Västerås stad hade uteslutande rätt till fraktfart på Mälaren, och var skyldiga för den förkomna lasten. Rätten dömde Västerås Rederi Bolag till att ersätta fraktägarna med den åberopade summan, men Vesterås Rederi Bolag överklagade. Man åberopade att man tidigare under samma år avträtt det sjunkna fartyget utan kostnad till bruksägarna, som gottgörande för den förkomna lasten. Man förväntade sig en redovisning efter skedd bärgning men inte fått någon. Då bruksägarna emellertid fortsatte driva sin sak i rättegång, såsom någon bärgning aldrig skett, ville Rederiet att bruksägarna dels skulle åläggas att redovisa värdet av det förlorade godset, dels ådagalägga den skada på lasten som förlisningen gett upphov till, dels styrka den skada fartyget fått och dels betala det eventuella överskott som fartygets värde betingade sedan bärgningskostnader och skador på lasten var täckta. Rederiet förklarade även att de inte avsåg täcka de kostnader för last och bärgning, som eventuellt inte skulle täckas av fartygets värde, eftersom man redan kommit överens om att fartyget avträddes som kompensation för det förlorade godset. Kämnärsrätten dömde till Västerås Rederi Bolags fördel, och friade dem från alla kostnader, i.o.m. att de hade avträtt fartyget mot att de friades från alla ersättningskrav, inklusive kostnader för bärgning. Rättegångskostnaderna delades lika mellan de två parterna. Målet överklagades igen, och 15 år efter olyckan, 1841, förkunnade slutligen Högsta Domstolen att Västerås Rederi Bolag skulle ersätta fraktägarna med 33000 riksdaler banco.

Bärgningar: Om vintern 1827 bekostade godsägarna till den förkomna lasten ett bärgningsförsök av fartyg och last. Försöket misslyckades, men man fortsatte hela våren med bärgningsförsöken, med hjälp av tre mälarfartyg. Bärgningsföretaget kunde endast pågå under vintertid, då sjögången på det aktuella stället lätt blev för svår under sommartid, då det var öppet vatten. Vraket låg nedsjunket i gyttja ända till relingen, men med linor lyckades man lyfta jakten ur gyttjan. När man kommit så långt blåste det emellertid upp till storm, och de bägge fartyg som höll vraket började driva mellan isflaken. Jakten släpades fram drygt 30 m, och då man var tvungen att rädda sig från stormen var man tvungen att släppa linorna, och vraket sjönk igen på ca 30 meters djup. Kostnaderna för bärgningsföretaget hade vid det här laget uppgått till den avsevärda summan av 16000 riksdaler banco. Vid det här laget var man emellertid övertygad om att det var möjligt att bärga vraket. Av ett domstodsprotokoll från 1835 framgår det att åtminstone en del av lasten var bärgad.
Bärgning: Fartyget förefaller vara bärgat.
Besättningslista: G. Barkman, skeppare
Johan Wikland, matros
Carl Arelson, matros

Passagerare:
Lars Ask, soldat vid andra majorens kompani av Kungliga Westmanlands Regemente N:o 32
Erik Gustaf Bergqvist, soldat vid andra majorens kompani av Kungliga Westmanlands Regemente N:o 29
Ritza, diversehandlare, samt dennes fru och piga.