Spärranordning (L1960:6465)

Status: Mellan innersta och yttersta vallgraven, ca 6 meter ut från nuvarande södra strandlinjen, finns en gles pålrad i N-O riktning med ca 30-80 centimeters mellanrum mellan pålarna (en ände av en påle finns också vid SV sidan av yttre vallgraven, alldeles nära stranden. Det är osäkert om denna påle hör till samma anläggning). Längre ut var mellanrummet mellan pålarna något tätare. Några luckor i pålraden (om drygt 1 meter) observerades. Pålarnas medeldiameter synes vara ca 12-18 cm, men somliga pålar har en diameter av ca 30 cm. Pålraden är ca 20-25 meter lång.

Ca 8 meter från det att pålraden slutat finns ytterligare en pålrad, ca 5 meter närmare stranden än den föregående. Botten sluttar här ganska brant och pålningen har stoppat sten och murlämningar från att rasna djupare. Pålarna i denna rad sticker upp 10-30 cm över botten och löper utmed stranden på 6-10 meters avstånd från densamma under en sträcka av ca 50 meter. Därefter var pålarna glesa, med 2-6 meters mellanrum, och botten är mer steril. Vid näsets NO ände finns åter rasmassor på botten och några rester av vad som kan vara en stockkista, i form av två tvärställda stockar/stockhörn. Uppe på stranden finns här en ca 4 meter hög kulle av sten, eventuellt resterna av ett bryggfundament.

Efter stockarna upphör rasmassorna och pålningen blir ännu glesare, med enstaka pålar på 3-7 meters mellanrum. Vid näsets NV ände, ca 4 meter från strandlinjen, finns lämningar av en ytterligare en stockkista. Även här syntes två ändar med knuttimring under rasmassor. Efter kistan minskar rasmassorna och pålningen fortsätter med 1,5-2 meters mellanrum mellan pålarna. Öppningar om ca 5-6 meter förekom dock. Pålraden slutar strax innan den innersta vallgravens nordliga utlopp.

Pålarna har blivit nedslagna i botten med toppen/kronan nedåt (status 1983).

Pålarna sticker upp ur sedimenten i en enkel rad, ofta med ett mellanrum på bara några centimeter. Det finns dock luckor i raderna, och själva raden "slingrar" något. Närmare stranden, i marvatten på SV sidan av näset, blir mellanrummet mellan pålarna större, troligen p.g.a. isskruvning eller att man har ryckt bort dem. På SÖ sidan, på dryga 3 meters djup, finns de längsta pålarna, som är 2-2,5 meter långa. En del av pålarna har dock gått av i bottennivå, och andra uppvisar nötning p.g.a. erosionen närmast botten. På mindre djup höjer sig pålarna vanligen 5-25 cm ovan den brant lutande botten. Tjockleken på dessa ekpålar varierarmellan 10-35 cm, vanligen 15-20 cm.

Överlag befann sig pålarna dock pålarna på 0,5-1,2 meters djup och stack bara upp 5-10 cm över botten.

Omkring en meter utanför pålraden framkom flera enkla eller parvis satta pålar, vilka kan vara rester av en tidigare konsturktion i form av fästen till en flytbom. Det går inte att avgöra om de är samtida med den inre pålraden. På näsets NÖ sida blev pålraden mycket gles, med 2-6 m mellan pålraderna, för att återigen förtätas utanför näsets NV sida.

På nordsidan kunde även konstateras några stockar inne i rasmassorna, samt ett knuttimmer av en möjlig brygga. Vid NNV stranden finns dessutom en mer omfattande timmerkonstruktion (status 1985).

Bärgning: Pålanläggningarna runt Axevalla hus undersöktes av Christer Westerdahl på 1960-talet. Då dokumentationen från denna undersökning förkommit (originalet skall ha lämnats in till Västergötlands museum i Skara) påbörjade Harry Alopaeus 1983 en översiktlig kartering av botten utanför borgen. 1984 utförde Götene dykarklubb, under ledning av Harry Alopaeus, en nogrannare inmätning av konstruktionerna. Prover för dendrokronologisk analys togs även vid detta tillfälle. Undersökningen kompletterades 1985 av Harry Alopaeus.

Pålraderna i sjön har förmodligen anlagts för att komplettera eller ersätta den obefintliga vallgraven på öns SÖ sida. Harry Alopaeus har tolkat pålarna som resterna av en flytande bom.

Vad gäller timmerkonstruktionerna har den norra tolkats som resterna av en brygga, recent eller samtida med befästningen. Timmerkonstruktionen vid den nordnordvästra stranden kan ha utgjort en brygga till fästningen, en bro till den lilla förborgsartade kullen, eller möjligen en spärr för att förhindra tillträde till den innanförliggande vallgraven. Har den fungerat som bro kan den också haft bifunktionen att hindra båtar att komma nära själva huvudborgen. Det kan också röra sig om en recent brygga.

Övrigt: Borgen Axevalla hus var ett medeltida spärrfäste, eventuellt för landsvägen. Fästningens äldsta skede går möjligen tillbaka till 1200-talet, då huvudfästets vallgravar grävdes. Första gången anläggingen omtalas är 1277 i Erikskrönikan. Platsen nämns i samband med att den danske kungen Erik trängde in i Västergötland för att hjälpa kung Waldemar. Eventuellt kan denna borg ha legat på en udde på andra sidan sjön. I slutet av 1300-talet byggdes borgen om och kallades för Nyhuset. Axevalla hus kom 1367 i konung Albrekts händer och efter dennes fall intogs det för drottning Margaretas räkning och hyste danska fogdar. Senare försökte Engelbrekt inta fästningen, men misslyckades. Efter fredsförhandlingar överläts Axevalla hus frivilligt till svenskarna. Under striderna mellan konungarna Karl och Kristian angreps slottet av en bondehär och brändes ner den 30 juni 1429. Borgens byggdes sedan aldrig upp igen.

Axevalla hus anlades på en avlång ö, som skars av genom två vattenfyllda vallgravar. Själva huvudborgen hade en för medeltiden vanlig fyrkantig form, som skapats av att moränkullen avgränsades av de grävda vallgravarna.

Axevalla hus har varit utrustad med två, kanske 3 förborgar på andra näs i sjön.
Byggmaterial: Ek