Fartygs-/båtlämning (L1996:3641)

Fyndplats för skepp, 9.1 m l, av ek, vilket hittatdes i samband med dikesgrävning. Utgrävdes 1928.

Datering: Inga daterande fynd påträffades vid undersökningen, och det skeppsteknologiska jämförelsematerialet var litet. I samband med utgrävningen daterades därför vraket endast med pollenanalys, vilket gav resultatet 400-talet e. Kr.

På 1940-talet ifrågasattes Galtabäcksbåtens tidiga datering av Harald Åkerlund, som utifrån skeppsteknisk analys och spår efter sågblad på borden argumenterade för att båten byggts under tidig medeltid.

På 1970-talet togs ett C-14 prov, vilket syntes bekräftade Åkerlunds datering. Provsvaret gav vid handen att båten med 68,2 procents sannolikhet byggts mellan 1000 och 1140 e.Kr.

1998 togs 6 st dendrokronologiska prover från vraket. Den yttersta årsringen kunde kopplas till året 1174, och beaktat mängden avverkat virket på timren kunde fällningsåret uppskattas till 1195.

Status: Vraket är i dåligt skick. Klinkbyggt. Den enda intakta delen är kölen, har ett T-format tvärsnitt och är 9,10 m lång, 0,19 m hög och midskepps lika bred som hög. Mot ändarna avsmalnar kölens horisontella del. Kölen har varit fäst till bordläggning och spant med dymlingar och spik. Stävarna har varit fästade till kölen med vertikala laskar. De övre partierna av för och akterstäv är dåligt bevarade.

Endast fragment av bordläggningen återstår. På styrbordssidan är endast tre-fyra bord bevarade. På babordssidan kan upp till tio bord urskiljas. Borden är som störst 30 cm breda och 2,5 cm tjocka. De är dymlade till spanten och inbördes sammanfogade med järnnitar med runda huvuden och fyrkantiga brickor. Avståndet mellan nitarna uppgår till 10-18, enligt andra uppgifter 15 - 20 cm. I ovankant på varje bord, finns en 3 cm bred drevränna med drevrester av vävt nöthår. Ingen meginhufr finns, istället har balkvägare använts för förstärkning av skrovet.

Rester av 17 spant är bevarade. Ursprungligen har båten haft 21 spant. Kölsvinet är mycket dåligt bevarat, och dess ursprungliga längd går inte att bestämma. Uppskattningsvis har det sträckt sig mellan det 5:e och det 18:e spantet och varit bredare vid mastfoten. Över bottenbordläggningen finns förstärkande kattspår, vilka löper från sida till sida och vilar på kölsvinet. På kattspåren har durkarna legat.

Övrigt: Galtabäcks äldre hamn, förefaller ha legat vid Galtabäckens utlopp, vid en havsvik som idag kallas Lerjan. En omkring 300 meter lång stenkonstruktion i Lerjan, samt inte minst de två medeltida vraken "Galtabäck 1" och "Galtabäck 2" (Tvååker 5:1) 200 m öst därom, vittnar om denna lagunhamns forna funktion. På kartor från 1600-talet benämns den norra delen av lagunen fortfarande som hamn. Norr om Lerjan ligger Gamla Köpstad, som enligt traditionen skall ha varit en handelsplats med rötter i medeltiden. Fruktlösa försök att lokalisera den ursprungliga handelsplatsen gjordes på 1920-talet. Lerjan grundades upp eller fylldes ut på 1200-talet. Galtabäcks moderna hamn, som ligger söder om Lerjan, anlades på 1800-talet.
Bärgning: Vraket påträffades i samband med dikesgrävning i en åker 1928. Eftersom bonden tidigare hade varit till sjöss, blev han intresserad av fyndet och kontaktade antikvariska myndigheter. Några dagar senare påbörjades en arkeologisk undersökning under ledning av Dr Arvid Engqvist. Geologen Lennart von Post ansvarade för datering och den geologiska undersökningen. När arkeologerna anlände hade dikesgrävarna redan frilagt största delarna av vraket, vilket i någon mån försvårade undersökningen och möjligheterna till datering. Under 1928 grävdes fyndet ut, bärgades och konserverades.

Två år efter att utgrävningen påbörjats stod det klart att Göteborgs museum kunde förvalta fyndet, tack vare att en privatperson donerat de nödvändiga medlen. Donationen gjorde det också möjligt att försöka rekonstruera fyndet, och 1933 kunde resultatet presenteras i utställningen om Nordens äldsta segelfartyg.

Eftersom pollenanalysen indikerat att "Galtabäck 1" skulle utgöra det tidigaste belägget för segling i norra Europas rönte fyndet stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt, och man diskuterade huruvida seglande fartyg var en svensk innovation. Visserligen saknades spår av mast, men förekomsten av köl talade för att båten hade seglats.

Etnologen Humbla var övertygad om dateringens riktighet och skrev flera artiklar om tidig nordisk segelsjöfart. Den norske konsthistorikern Haakon Shetelig var inte lika övertygad om sensationen, på hans tal vid utställningsinvingningen framkastade han tolkningen att "Galtabäck 1" i själva verket skulle kunna vara en strandad romersk farkost. Denna tolkning togs allmänt som en nationell förolämpning. I Danmark beskrevs fyndet som ett mellantyp i utvecklingen från roddfarkoster till seglande skepp. Bland tyska nationalsocialister sågs fyndet som en representant för vikingatidens skepp.

På 1940-talet gjorde Harald Åkerlund förnyade rekonstruktionsförsök och skeppstekniska analyser, vilka talade för en yngre datering. I samband med detta påträffades bl.a. spår efter sågblad på borden. Åkerlund ifrågasatte även båtens nordiska härkomst, och menade att byggnadstraditionen snarare pekade mot att båten var byggd i västeuropa.

1998 tog Nationalmuseets Marinarkeologiske Forskningscenter i Danmark sex prover från vraket för dendrokronologisk analys och proviniensbestämning. Dateringen stödde Åkerlunds slutsatser, men proviniensbestämningen pekade åt att virket fällts på Sveriges västkust.