Fartygs-/båtlämning (L1940:2526)

Historik: Den 18 juli 1782 sträcktes, på var sin stapelbädd, kölarna och stävarna till 62-kanonersskeppet Kronprins Gustav Adolf och 40-kanonersfregatten Bellona. Efter 111 dagar, den 6 november samma år, sjösattes båda fartygen. 10 fregatter byggdes efter samma ritning som Bellona, nämligen Minerva, Venus, Diana, Fröja, Thetis, Camilla, Galathe, Eurudice och Zemire. De två sist nämnda fartygen sjösattes den 31 augusti 1785. På tre år hade man på Karlskronvarvet, förutom de tio nämnda fregatterna, även sjösatt 10 linjeskepp.

Bellona provseglades 1783 och befanns vara ett lyckat fartyg. Den förste att föra befäl ombord på Bellona var Johan Puke, amiralen som sedan ledde den svenska flottans djärva utbrytning ur den Viborgska viken. 1786 deltog hon i en expedition i Nordsjön. Efter Gustav III:s krig, 1791, skickades Bellona till Medelhavet under befäl av Magnus von Rosenstein för att skydda sjöfarten mot Barbareskstaternas hänsynslösa sjörövare, bl a besökte man sjörövarstaten Marocko för att diskutera med den dåvarande sultanen. 1796 deltog hon i en expedition i Östersjön och Köpenhamn och året därpå var hon i Pommern för att hämta drottningen. 1798 var hon åter i Sverige och deltog i en konvojexpedition till västkusten och Nordsjön. År 1800 gjorde hon en transportexpedition till Göteborg och 1801 i Östersjön. 1807 deltog hon i en blockadexpedition vid den tyska kusten och hämtade även hem Gustav IV Adolf från Rugen. 1808 deltog hon i en expedition vid Beltea och finska viken, samt jagade bort ryssar som landstigit vid Gotland. 1809 var Bellona ett av fartygen i den eskader som förde den svenska landstigningsstyrkan till Västerbotten, där en rysk invasionsarmé opererade. Efter det att ryssarna besegrats vid Sävar och Ratan seglade flottan mot Öregrund.

Händelseförlopp: Efter att uppdraget i Västerbotten var utfört seglade den svenska flottan mot Öregrund. Vid tiotiden på förmiddagen var fartyget tvärs Örskärs fyr och Lagerbielke, som förde befäl på Bellona överlämnade då navigationsuppgifterna till lotsen, skärgårdsstyrman Lindqvist, som var kommenderad ombord.

Fregatten seglade rumskots med tre bottenrevade märssegel, stagsegel och mesan. Hon gjorde god fart, mellan sex och sju knop. Fartyget rände upp på ett grund, och Lagerbielke gav genast order om att bärga segel och signalera till flaggskeppet. Bramstängerna togs ned, slupen och barkassen sattes i sjön och varptross och ankare lades ut.

På grund av den höga sjön blev det ett svårt arbete att få ut ankaret. När man efter mycket arbete ändå lyckats med detta, tagit ombord trossarna och börjat ta hem med gångspelet, hände inte mer än att fregatten vred sig på grundet. Bellona stod hårt fast och gick inte att få loss.

Situationen började bli allvarlig och Lagerbielke gav order om att tömma alla fat och tunnor ombord. Stänger och rår togs ned och barlasten, som bestod av sten, kastades ut genom kanonportarna. Vid sextiden på kvällen konstaterades att vattnet steg i hålrummet. Två pumpar hade hållits igång sedan grundstötningen men det hjälpte inte, vattnet steg.

Fartygschefen insåg att fregatten var förlorad och att det var meningslöst att försöka få fartyget av grundet. Vid åttatiden signalerade Lagerbielke att allt hopp var ute att rädda Bellona. Hela besättningen gick i båtarna. Risken att fartyget skulle kantra var överhängande. Först lämnade de sjuka fregatten, sedan överfördes segel, tågvirke och förråd till andra fartyg.

Klockan två på natten stod vattnet redan högt i proviantförrådet och sköljde över halva trossbotten, samtidigt som slagsidan ökade alltmera. Då gav Lagerbielke order om att avbryta pumpningen och officerarna samt det sista manskapet lämnade fartyget. Under de närmaste dagarna fortsattes bärgningen av det som bärgas kunde och man lyckades då få med sig de flesta kanonerna.

Enligt Lagerbielkes rapport var den troliga orsaken till förlisningen att pricken som markerar grundet blivit påseglad av något annat fartyg eller att den genom stormen kommit att rubbas från sin ursprungliga plats. I en utredning av orsaken till olyckan kunde man konstatera att prickarna varit på ursprunglig plats, men att de inte observerats då de tryckts ned av den hårda vinden så att endast topparna syntes. Ingen omkom eller skadades vid olyckan, däremot drunknade en fältskär vid de påföljande bärgningsarbetena.

Bärgningar: Kanoner och annat av värde bärgades strax efter förlisningen.

Bärgning: På 1930-talet sprängdes akterskeppet av dykare och det är sannolikt att man tog upp timmer i samband med detta. 1954 utförde lotsverket dykningar på Bellonagrundet i samband med att man planerade uppförandet av en fyrkasun på platsen. I samband med detta bärgades en del föremål.

Fyndlista: Bärgat av lotsverket 1954:
ett roder m.m. Rodret mäter 9,5 meter i höjd och har en största bredd av 1,75 meter. Det finns numera i sjöhistoriska museets samlingar.

1961 erhöll DK Tumlaren tillstånd från Riksantikvarieämbetet om bärgning av föremål från Bellona. Man bärgade då bl a två kanoner som numera är står uppställda vid hembygdsgården i Öregrund.
Övrigt: Positionen tagen av SMM's fältenhet sommaren 2002

Status: Vraket ligger i en sluttning med fören uppåt och aktern nedåt. Skrovets bottensektion håller fortfarande samman, medan de övre delarna av konstruktionen har kommit att brytas ned av is m.m. Akterskeppet sprängdes på 1930-talet. I och omkring vraket ligger en stor mängd lösa konstruktionsdelar (status 1980-talet).