Fartygs-/båtlämning (L1955:3089)

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, coh Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas.

I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser. Vrak SMA 712:026 (fynd 3) kom under grävarbetet i glidning i muddermassorna, så att endast en del av förpartiet stannade i urspruingligt läge. Skrovet grävdes fram, vrakdelarna dokumenterades och märktes upp, och de saknade delarna ersattes med nya, varefter skrovet monterades ihop.

Båten har tolkats som en skeppsbåt eller en fiskebåt.
Status: Båten var så gott som fullständigt bevarad. Endast ett fåtal delar, däribland ässingen på styrbordssidan samt en del av det övre bordet, saknades. Båten är byggd av ek, med undantag av ett av de övre borden samt stråkkölen, som är av furu. Den totala längden är 4,4 meter och bredden midskepps 1,53 meter. Djupet från kölens översida är 0,5 meter. Botten är flackt rund och stävarna svängda. Sprången är rätt obetydligt.

Kölen är gjord i två delar. Den övre delens översida är urholkad så att den fått en skålad tvärsektion, som blir djupare mot stävarna. Kölplankan ökar i tjocklek mot ändarna, och har ett vertikalt stycke, som bildat övergång till stävarna, utsparat på undersidan. Den undre delen av kälen består av en 5 cm tjock ribba av furu, som fästs med tre dymlingar till kölplankan. Stråkkölen avtunnas mot ändarna och är inte fullt så lång som kölplankan. Kölplankan är inte fästad till spanten utan endast klinkade till samborden.

Stävarna är förbundna till kölen med haklaskar och spik. Förstäven är något mer buktig än akterstäven. I bägge stävarna finns hål för fånglinor. Stävarna har inte spunning för bordkammarna.

Båten har endast tre spant, gjorda av krokvuxna ekstycken. Endast det mellersta spantet är skarvat till en upplänga vid ena sidan. Över kölen finns i spantens mitt små triangulära våghål. Spanten har, utom på ett par, tre ställen, klinkhak för borden, och är fästade till dessa med tränaglar. Borden är ca 15 mm tjocka och 20-30 cm breda. Skarvarna är långa bladlaskar, med det förliga bordet ytterst. I lannet finns tvåslaget nöthår, i bland i grunda drevrännor. Järnnaglarna har runda huvuden på insidan och omböjda på insidan. En del lagningslappar, tätade med tyg och mossa fanns i skrovet.

Babords bordläggning var bevarad ända till ässingen, som var bevarad i sin fulla längd. Den mäter ca 5x5 cm och är avtunnad mot ändarna samt fästad med pinnar och spik på insidan av övre gångens överkant. Vid vardera stäven går den i ett krumtimmer, ett s.k. kryssband. Styrbordssidans essing var inte av ek utan av gran. Vid förstäven var den essingen förstärkt med en vinkelformad påsadling som ligger över båtkanten och delvis täcker såväl ässingen som övre delen av bordens yttersida. Endast babordssidans påsadling var kvar. Förstärkningens längd är ca 1,3 meter. Den är gjord av björk och fastgjord med pinnar och spik. Den är tjockare mot stäven men tunnas av mot andra änden.

Essingen har 4 bevarade hål för årtullar och bör ha varit avsedd för två par åror. Det aktra årlägen har varit flyttbart, så att man kunde ro båten med akterna före vid ex. inhalning av fiskeredskap. Ett hak i påsadlingen kan tolkas som ett bestämt anliggningsställe för inhalandet av linor etc. Man kan antaga att essingen skyddats mot nötning vid tullgångarna av en lös latta, rosula. En årtull låg lös i båten. Tofterna saknades, men de bör ha varit tre till antalet och vilat på kanten av den näst översta bordgången. Någon särskild toftvägare har inte funnits. Åror fanns inte heller.

I översta bordgången på babords skrovsida fanns tre inskurna märken, troligen båtägaremärken. På två av bordgångarna sitter i ovankant två hål, av vilka det undre var tätat. Eventuellt kan detta tolkas som att borden är återanvända och uppvisar rester efter tidigare nagelhål (status 1932-34).

Datering: Några daterande artefakter har inte påträffats. Med ledning av skeppsbyggnadstekniska drag samt inte minst båtens djupläge i muddret, kan man dock sluta sig till att fyndet är medeltida. Båten har bedömts vara äldre än från 1500-talet, förmodligen äldre än från medeltidens mitt.