Fartygs-/båtlämning (L2013:4304)

Status: Vraket är helt intakt med kanoner osv på ursprunglig plats. Endast aktern är uppbruten till följd av torpederingen. (status 1998).
Bärgning: Vrakets position inringades utifrån historiska källor och nätfästen. Utifrån detta kunde vraket lokaliseras med Sidescan sonar.
Händelseförlopp: Man var på väg norrut i Ålands hav och gick i ytläge. Ubåtarna på den tiden var då och då tvugna att gå i ytläge för att ladda sina batterier. På natten den 21 oktober 1942 gick man norrut mellan Åland och Söderarms fyr på den svenska sidan. Kapten Lisin, som var befälhavarare ombord, stod tillsammans med fyra andra besättningsmän i tornet på bryggan. De spanade efter fientliga fartyg.

Den finska ubåten Vesihiisi befann sig samtidigt nordväst om den åländska fyren Långskär i samma område. Månen låg över svenska fastlandet vilket gjorde att S7:s konturer kunde urskiljas av den finska besättningen. Ubåtens spanare såg bara mörker då de tittade österut. Vesihiisi smög närmare och på ca 1,5 sjömils avstånd avfyrade de en torped. Besättningen på Vesihiisi trodde först att torpeden missat, så de öppnade eld med kanonerna. Nästan samtidigt träffade torpeden. De fem ryska besättningsmännen flög i vattnet vid träffen. S7 sjönk nästan omedelbart och tog 42 besättningsmän med sig i djupet. Den ryska kaptenen Lisin och tre besättningsmän överlevde anfallet och började simma mot den svenska kusten. Det var iskallt och krafterna försvann snabbt. Vesihiisi kom emellertid till undsättning och plockade upp ryssarna ur det iskalla vattnet.

Efter förhör av den finska underrättelsetjänsten skickades senare Lisin till Tyskland för fortsatta förhör. Lisin visade sig senare vara en av Finlands allra värdefullaste informationskällor under andra världskriget.
Historik: S-klassen var en del av den enorma uppbyggnaden av sovjetiska marinens ubåtsflotta som beordrades i den andra femårsplanen 1933. Hela 369 båtar skulle byggas under fem år, däribland 50 av typen S. Ytterligare 49 S-båtar beställdes 1938 i den tredje femårsplanen. När kriget startade 1939 hade Sovjet världens största ubåtsflotta med 168 båtar, jämfört med Tysklands 57 och USA:s 99. S-klassen tjänstgjorde huvudsakligen i Sovjetiska Östersjömarinen, men även i Norra Ishavs, Stilla Havs- Svarta Havs- och den Kaspiska marinen.

S7 var bestyckad med 1 st 100 mm kanon (med ca 200 skott), i st 45 mm kanon (med ca 500 skott) och 6 st 533 mm torpedtuber (4 i fören och 2 i aktern) med totalt 12 torpeder. Framdrivningen ombesörjdes av två Kolomna dieselmotorer om totalt 4000 hästktafter samt två elmotorer om totalt 1100 hästkrafter. Under andra världskriget opererade S7 i Östersjön i syfte att sänka lastfartyg som bl. a. gick från Sverige med järnmalm till den tyska krigsindustrin. S7 lyckades med detta vid ett flertal tillfällen. Den 9 juli 1942 torpederade och sänkte man ångaren Margareta (se 724:044), den 11 juli motortankfartyget Luleå (se 623:001), den 30 juli den tyska ångaren Käthe och den 5 augusti det finska fartyget Pohjanlahti.

Totalt sänktes eller förstördes 66 svenska fartyg i malmtrafiken och Sovjetflottans Östersjömarin förlorade över 40 ubåtar i strid under andra världskriget. Den övervägande delen av förlusten av ubåtar orsakades av minfälten i finska viken. Tyskland och Finland lade ner betydande resurser på att försöka innestänga de Sovjetiska marinstyrkorna.
Övrigt: Ytterligare ett sovjetiskt ubåtsvrak på svenskt vatten?

Fyndet av den sovjetiska ubåten S 7 fick stor publicitet i Sverige. Vad som dock är mindre känt är att det sannolikt ligger ytterligare ett sovjetiskt ubåtsvrak på svenskt område. Sannolikt i området kring Kungsgrundet utanför Västervik. Ubåten angreps av den svenska marinen 1942 i samband med eskort av fartyg i den s k neutralitetsleden längs den svenska ostkusten. Händelsen betraktades som en "säker sänkning". Under dessa eskorteringar inträffade vid fem tillfällen att man upptäckte främmande ubåtar (sovjetiska) som uppträdde invid neutralitetsleden, uppenbarligen för att angripa svenska fartyg på väg till och från Tyskland. Vid två av dessa tillfällen avlägsnade sig ubåtarna genast sedan de angripits med sjunkbomber. Vid två tillfällen kunde man iaktta oljefläckar på vattnet efter att sjunkbomber fällts mot ubåten. Dessa oljefläckar antogs dock ha skapats av ubåtens egen besättning i taktiskt syfte för att man lättare skulle kunna fly undan. Det femte fallet skiljer sig dock avsevärt från de övriga fyra fallen. Under eskortering av 11 lastfartyg i neutralitetsleden upptäcktes en ubåt. Den svenska eskortstyrkan utgjordes vid tillfället av tre örlogsfartyg och ett spaningsflygplan. Sedan ubåten upptäckts anfölls den med sjunkbomber och en flygbomb. Samtidigt beordrades chefen för eskortstyrkan att lägga ut dimma mellan ubåten och eskortfartygen. En timme efter anfallet observerades en kraftig oljefläck på vattenytan. Ett av eskortfartygen fällde åtta sjunkbomber i oljefläcken och i dess närhet. Efter detta passerade ett av eskortfartygen flera gånger över platsen och kunde då via sitt ekolod konstatera att ubåten låg kvar under oljefläcken. Därvid gjordes bedömningen att den skadats så allvarligt att den inte kunde ta sig därifrån. Sedan man fällt ytterligare tre sjunkbomber mot ubåten avbröts anfallet varpå händelsen avrapporterades till marinstaben som en "säker sänkning". Sammanlagt fälldes under anfallet mer än 50 sjunkbomber mot ubåten.