Gruvområde (L1943:1533)

Gruvområde, ca 400x350-160 m (NV-SÖ), bestående av 10 gruvhål, 2 skärpningar/jordrymningar, skrotstensvarp och ca 10 husgrunder. Gruvhålen, belägna i mellersta och NV och Ö delen av området, är 8-35 m diam och av okänt djup, vattenfyllda. De större gruvhålen i NV synes sprängda, medan ett mindre gruvhål i N delen (Lillgruvan) har inåtbuktande partier som kan utgöra spår av tillmakning. Skärpningarna och jordrymningarna, belägna i NV och NÖ, är 5-25 m diam och 1-2 m dj. Bevuxna med gäs och buskar. Skrotstenshögarna, spridda över området med de största i SV-V-NV, är 3-100 m diam och 0,5 - 4 m h. Delvis övermossade. Den största ligger som en sammanhängande område främst V-SV-S om den sk Storgruvan. Varpet består huvudsakligen av från Storgruvan radiellt utgående ryggar/ramper av skrotsten som bildats vid utkörningen. Ett större skrotstensvarp ligger NÖ om den sk Lillgruvan. I detta varp finns på krönet flera utplanade ytor avgränsade av vallar med skrotsten i små dimensioner (huvudsakligen intill 1 dm st) och utgör sannolikt platser för handskrädning. Husgrunderna ligger dels V om Storgruvan och dels S och SÖ om denna. Grunderna är 3x4-8x16 m st. De västra utgörs av tre grunder som sannolikt har direkt med arbetet i gruvan att göra. Övriga grunder har till övervägande del karaktär av bostäder och utgörs av 2 husgrunder med spismursrösen, 3 källargrunder och 4 grunder endast bestående av en enkel stensyll, eller väggpartierav skrotsten som murats med bruk. Sistnämnda ligger huvudsakligen i SÖ delen av området. Fram till gruvan skall en stånggång gått fr o m 1700-talets senare del, inga lämningar har påträffats efter denna vid inventeringen, men bör ytterligare eftersökas i händelse av exploatering, se vidare RAÄ 217. Björsta gruvas malmstråk upptäcktes efter en skogsbrand år 1664 av en bonde. Gruvan nyttjades av Skebo, Ortala och Forsmark och något senare även av Hags bruk. Gruvan bryts till 1693, då den överges för att sedan brytas av och till ända fram till 1891. En väderkvarn anläggs först för att hålla gruvan torr och 1729 en hästvinda och pumpmaskin för att tömma gruvan, som efter 78 dagar är tömd. Hästvandringen kompletteras under 1700-talets senare hälft meden stånggång från ett vattenhjul vid Stockby masugn (RAÄ 217). Ångdrift kom i bruk en kort tid innan gruvan lades ned.