Fartygs-/båtlämning (L1959:2565)

Vrak, 23x6 m st, bestående av en tvåmastad blockskuta. Uppmätt , några föremål och delar av vraket bärgade och daterade av Lidköpings- och Vänersborgs museer. Porslinsskärvor och bordens dimensioner talade för 1700-tal. Videofilmat. Uppgifter från ett dyk utfört år 1966.

Beskrivning kring fyndplats och dokumentation:

1966 gjordes en partiell undersökning av Hattefura hamn, en gammal ankarsättning i Vänern, närmare bestämt Dalbosjön utanför Köpmannebro samhälle i Dalsland.
Ankarsättningen har enligt skriftliga belägg existerat sedan 1700-talet, har förmodligen ändå utnyttjats långt tidigare eftersom Dalslands bruksrörelse grundades redan på 1600-talet och då baserades på stångjärn utifrån. Före Dalslands kanals tillkomst fungerade hamnen som omlastningshamn, där laster överfördes från vänerseglarna till pråmar och andra, mindre flytetyg för vidare transport efter småsjöarna.

Undersökningen gjordes helt i hoppets tecken utan några som helst belägg på fynd i skrifter eller muntliga traditioner. På 3-4 meters djup påträffades ett vrak som starkt eldhärjats. Endast botten med kölstock, bottenstockar och en del nedrasade bordläggningsflak fanns kvar. Skutan hade varit tvåmastad, flatbottnad och klinkbyggd, likaså ogarnerad, d.v.s. utan någon innerklädsel av bräder och lasten torde ha vilat direkt på bottenstockarna. Från för till akter löpte en kölstock av kraftiga dimensioner, c:a 0,35x0,35 m. Vid skutans avsmalnande delar var också naturvuxna spant belägna. Förut fanns också en hög av tegelstenar som härstammade från den hoprasade eldstaden. Överst i tegelstenshögen fanns blåvita porslinsskärvor samt ett stycke flinta och även delar av ett träfat.

Akterut hittades en detalj av ett kärl med handtag som förmodligen tillhört en potta. Vidare fanns lite varstans i bottenslammet tågfragment. Vänersborgs museum, som fick mottaga lösfynden daterade porslinsskärvorna till 1700-talet. Vidare kontaktades för utredning av skutans ålder skaparen av Lidköpings museum, numera framlidne Benjamin Lidholm, som var en stor kännare av vänersjöfarten. Tre lösa bord upptogs och överlämnades till Lidköpings museum och finns nu koserverade och upphängda där.

Lidholm ansåg att uppgifterna och framförallt av bordens bredd att döma, att skutan härstammade från senare hälften av 1700-talet och att det förmodligen rörde sig om en blockskuta. Vad som var unikt för skutan var de järnspikade borden. Vanligtvis, t.ex. på bojorterna, var ju dessa tränaglade, och till naglarna användes för det mesta eneträ. Lidholm antydde att Dalslands och Värmlands många järnbruk kunde ligga till grund för detta och att man i samband med dem även kom att praktisera järnspik till skeppsbyggnad.