Fartygs-/båtlämning (L1940:4185)

Historik: Estonia köptes 1927 till Mariehamn på Åland av sjöfartsrådet Gustav Eriksson. Några av familjemedlemmarna var medredare. Hennes förste befälhavare under åländsk flagg var kapten Nikolaj Törnqvist, 1828-32 fördes hon av kapten John Wilhelmsson, som 1933 efterträddes av Estonias sista befälhavare, kapten Oscar Karlsson från Listerby på Åland.

I Lloyds register benämns hon barkentin.
Bärgningar: Innan besättningen reste gav kaptenen befälhavaren på räddningsbåten i uppdrag att tillvarataga egendomen ombord på Estonia. När man återvände för att bärga inventarierna fanns emellertid inget kvar att bärga. Allt hade bärgats av två Örskärsfiskare och en från Gräsön. Örskärsborna hade även de fått i uppdrag av skutans kapten att tillvarata tillhörigheterna, vilka de hade lagt in i en sjöbod på Örskär tillsammans med en förteckning. Allt löst i form av inventarier, livsmedel, kompasser osv. bortfördes. Vidare kapades tågvirke och annat, som ansågs lönsamt att bärga. Estonias last bärgades så småningom till största delen av fiskare från Gräsön och bärgarlön utgick för arbetet.
Övrigt: I slutet av november 1936 hyllades i Öregrund livräddningsbåtens kapten och besättning, samt fiskarna från Örskär, för sin insats vid undsättandet av Estonias besättning. En silverplakett med landstormskvinnornas emblem och inskriptionen "Till "Dan Broström" och dess besättning till minne av beslutsam och djärv räddning av "Estonias" besättning 7 okt. 1936".

Skeppet blev vrak och idag finns endast spillror kvar på bottnen efter det stolta skonertskeppet.
Status: Okänd.
Händelseförlopp: Resan skulle bli den sista för kapten Karlsson innan han gick i pension. Dagen efter avfärden ökade vinden allt mer, och manskapet fick order om att bärga seglen. På kvällen hade stormen ökat till orkan, men tack vare att fartyget var i relativt gott skick och väl lastad klarade hon sig ganska bra i sjön.

Några timmar efter midnatt råkade man emellertid ut för roderhaveri. Först fick rorsmannen det mesta av ratten i händerna och höll på att gå överbord. Några ekrar på ratten satt fortfarande kvar, och man försökte styra med dem, men efter några minuter gav även de efter. Att försöka få ut ett nödroder var omöjligt i det hårda vädret. Man drev förbi Örskär och insåg att man inte hade någon chans att driva igenom dessa grundfyllda vatten utan haveri. Sista utvägen att klara fartyget var att försöka styra upp med hjälp av seglen. Några segel sattes, men dessa gick överbord tillsammans med fockmasten. I samband med detta skadades kaptenen och båtsmannen lindrigt.

Estonia drev hjälplöst mot Gräsön med bränningarna dånande omkring henne. Hon fick snart grundkänning och i den fruktansvärda smällen gick ytterligare en mast. Endast stormasten var nu kvar, men den kapades för att försöka lätta fartyget. Så lyfte en våg av henne från grundet och hon drev vidare inåt. Estonia fick flera grundkänningar innan hon till sist stod fast på grund. Hon låg med kraftig slagsida. Styrbordssidan låg nedåt i vattnet medan babordssidan låg högt upp och tog emot sjön. Under natten befarade man att fartyget skulle brytas itu och gå av grundet. Förste styrman delade ut livbälten, och sedan samlades man i kajutan, där kaptenen bjöd på brännvin medan man väntade på att fartyget skulle sjunka. Estonia stod dock kvar, och vinden minskade sakta i styrka. Tre dagar senare hade vinden minskat så pass att besättningen kunde räddas.

Samma kväll som ovädret brutit ut hade man från Örskärs sjöräddningsstation sett en lanterna på ostsidan av Gräsön. Nästa morgon gick livräddningsbåten ut för att undersöka om assistans behövdes i de farliga farvattnen öster om Gräsön. När Öregrund passerades rapporterades att en skuta strandat vid Svartfluttu. Livräddningsbåten satte kurs mot haveriplatsen. Båten överspolades av brottsjöar och hade även lättare grundkänningar, men man kom lyckligt fram till haveristen. Stormen hade emellertid spolat in Estonia mellan Fluttugrynnorna, så livräddningsbåten kunde inte komma närmare än 400 m. Där ankrade man, men man måste hela tiden ha motorn igång för att hålla sig kvar på platsen. Hela natten låg man kvar i beredskap, ifall haveristen skulle trasas sönder och någon av besättingen skulle komma i närheten på en vrakspillra.

Nästa morgon minskade stormen något i styrka, och från livräddningsbåten observerade man i gryningen 5 man ombord på vraket. En mindre livräddningsbåt tillkallades från Singö, men inte heller den nådde ända fram till haveristen, som försvann i ett moln av skum vid varje brottsjö. Följande morgon hade emellertid vind och sjö avtagit så pass att man beslöt sig för att försöka ta sig till haveristen med lillbåten. Det visade sig då att fartyget var Estonia och att hela besättningen var vid liv. Endast ett par man åt gången kunde räddas med lillbåten, men samtidigt anlände två fiskare från Örskär och hjälpte till med räddningen. På en och en halv timme var alla räddade och förda ombord på livräddningsbåten. Alla var kraftigt nedkylda och kapten och båtsman var i behov av läkarvård.