Dammvall (L1978:3487)

Tradition: Detta är den enda såg och kvarn längs hela Bräkneån som fortfarande är i drift. Kvarnar av något slag har funnits länge vid Bräkneån i Trånhem. Men den första kvarnen låg lite längre upp på västra sidan av den nuvarande dammen. Kvarnar har funnits sedan början av 1700-talet. När dammen var tömd i samband med byggandet av omlöpet 2016 observerade man stenar där. Vid tinget 2 november 1733 talas om en sågskärare Pål Nilsson i Trånhem så då fanns både kvarn och såg. På skifteskartor 1735-1818 finns två byggnader över vattnet på denna plats. På kartan Trånhem 1735 finns en byggnad i mitten av ån med ett vattenhjul på den västra sidan av byggnaden. Från kvarnhuset norrut mot öster finns en dämning som leder vattnet mellan byggnaden och västra stranden just där vattenhjulet är. Vid stranden strax norr om kvarnhuset finns ytterligare ett vattenhjul. Nedanför kvarnen är ån prickad med röda prickar. På karten 1735 finns där beteckningarna a och b. I beskrivningen till kartan står a – betecknar sågqwarnen och dämningen. b – en liten Sqwalteqwarn. Alltså fanns det 1735 på platsen både kvarn, såg och damm. Sågkvarnen anlades troligen 1730, se nedan. Även enligt domböckerna har det funnits en damm på 1700-talet och enligt dammsäkerhetsinventeringen skulle denna damm vara byggd på 1700-talet. På land rakt söder om kvarnhuset finns ytterligare en byggnad – mjölnarbostaden? Där nuvarande dammen och kvarnen nu finns är ån enligt kartorna 1782-1818 bred med en lång ö i öster och småöar på västra delen. Även lite längre norrut har funnits en skvaltkvarn på Tararpssidan enligt Roland Gustafsson (1975). Detta kan stämma för på karta Laga delning Tararp 1782 finns en fyrkant vid den östra åstranden. Kvarnen låg norr om ön på udden där ån gör en sväng från sydväst till sydost. Kvarnen finns inte på kartor från 1814 och framåt. Om äldre tider i Trånhem skriver Birgitta Olsson i Hobybygden 2007 bla följande: ”Trånhem förekommer i flera notiser i domböckerna. 1730 (30.10-82) antecknas att postmästaren Wilhelm Schaej i Karlshamn har låtit anlägga en sågkvarn, det så kallade ”Kvarntrånget”. Tararps åbor har inget emot dammen. En period är kvarnen utarrenderad till en löjtnant Lagergren. Detaljerade uppgifter om storlek ges i samband med att vårfloden 1745 har ”nedslaget hela damverket (sic)”. Kvarnen var inrättade på holländskt sätt. Det behövdes bland annat ekvirke till fotträd åt en damm på 30 alnar, (ca 18 m, nuvarande är ca 40 m, min anm.), tvärband på 7 alnar, tre stenkar och stockar under vattenrännan, 60 alnar lång. Totalt behövdes 91 ekträd som ägaren fick hugga i Svalhult och Askaremåla. Här blir också problemen med kvarndammarna och dämningen tydliga. Vid tinget den 13 juni 1741 inkommer klagomål från Sven Persson i Strångamåla om uppdämt vatten vår och höst som skadat åker och äng; dammluckorna har varit stängda vid pingst 1740 och Larsmäss. De ska egentligen vara upp vid Valborg, alternativt pingst och inte sättas ner förrän vid Mickelsmäss.” Även då var Wilhelm Schaej ägare men löjtnant Lagergren var arrendator. Man tog även upp syn på skador år 1735. I Tararp var det Måns Olofsson, Nils Abrahamsson, Per Jonsson, Anders Månsson och Per Olofsson som var med och attesterade. Alltså samtliga gårdar i Tararp var klagande. De kunde inte mala på sina skvaltkvarnar i Tararp eftersom sju luckor var stängda i Trånhem. Men Schaej förkastade attesterna. År 1890 köptes kvarnen av Sune Gustafssons farfar Karl Gustafsson född i Linneryd 1857. Ett år senare byggde han den nuvarande dammen och kvarnen i tre våningar. Karl avled 1907 och då blev kvarnen utarrenderad några år. Mellan 1915 och 1917 var Gottfrid Andersson, född 1885, arrendator. Karl Gustafssons äldste son Axel Rudolf, född 1890, står som mjölnare från 1910 till 1919 då han avled. Han står som mjölnare även 1901-1910 men det har nog tillkommit under slutet av perioden för 1901 var han bara elva år. Brodern Johan Magnus, född 1893, var också mjölnare men avled 1916. Men sedan från 1917 var det femte barnet, Sven Gustafsson, född 1896, som blev kvarnägare och mjölnare. Han hade sedan barndomen lärts upp av sin far. Fadern avled när han var elva åt. Sven höll på till 1965 då hans son Sune Gustafsson, född 1934, tog över kvarn och såg. Sune sålde kvarnen 2010 till Lars-Göran Nilsson, Urshult, som både sågar och maler i liten skala. Kvarnen drevs med vattenhjul fram till 1930-talet då det byttes ut mot två turbiner på tillsammans 50 hkr. Senare installerades även en generator för elbelysning. Man säljer fortfarande el. Sågen drevs förut med både vattenkraft och dieselmotor beroende på vattentillgång. Nu drivs sågen enbart med hjälp av dieselmotorn. Kvarnen har två stenar och både interiören och alla maskinerna är välbevarade och användbara. Sågkvarnen finns dokumenterad som manufaktur eller industri 1750, 1850 och 1900 samt som träindustri 1938. Enligt boken Svenska kvarnar från 1940 hade man även hyvleri. Det stämmer bra för Karl Nilsson i Tararp lät hyvla bräder där till sitt villabygge 1943. Under kriget malde man mycket till brödmjöl men efter kriget tog denna form av malning fullständigt slut. Men kunderna fick inte mala mer än man hade malkort. Ibland dök det upp kontrollanter. Men det fuskades och kontrollanterna kunde komma tillbaka dagen efter och vilja köpa ”svart” mjöl. Efter kriget blev det malning bara till djurfoder. Arne Svantesson var den siste bonden i Tararp som lät mala djurfoder där. Uppgifter från Inge Nilsson, Rättvik